charmkvark

Kajsa, Kajsa, Kajsa!

Efter en eftermiddag i labbet drog jag ner på stan för att möta upp Kajsa och köpa strumpbyxor.

Det blev mångar par strumpbyxor... och ett par jeans, och öronhängen, och fyra armband... och skrivarpapper.

Och sedan blev det middags-fika på Condeco.

Kajsa, du hade rätt. Både de prickiga stumpbyxorna och de blåa med ränder är jäkligt coola på.

Det är vår, det är vår, det är vår i luften!


Nu packar jag inför morgondagens hemresa till Småland och lyssnar på Melody club.

I'm your destiny calling...

Ni vet då man tror att man har full kontroll över sitt liv och allt är frid och fröjd?

Och då något händer som gör att man förlorar denna kontrollen lite; och man inte rikigt vill utan försöker kämpa emot först.

Och sedan ger man med sig lite bara för att inse att man nog missförstod alltihopa.

Innan man är tillbaka på ruta ett och tror att jo; det får mig nog ur balans lite i alla fall...

Hatar i också den känslan?

Japp. Det är precis som det låter.

Man går till dansklubben, äter kakbuffé för 20 riksdaler (och då ingår kaffe/thé) och sedan dansar men resten av tiden. Eftersom thédanserna äger rum under söndag eftermiddag finns det också möjlighet att ta med sig barnen; det finns ett hörn med massa madrasser endast avsett för dem.

Igår var första gången jag upplevde thédans. Det var väldigt trevligt och kombon med att fika, dansa och titta på små barn som håller på att tulta in i de dansande paren var väldigt härlig. Familjär utan att bli tråkig.

Dock var egentligen inte två timmar tillräckligt; jag ville dansa mer!

Tur att jag har danslektion redan idag igen.




Och väl hemma fick jag världens gulligaste sms:

Hej söt! är du redo att välkomna din galna franska vän i ett par minuter?

Céline håller på att lära sig svenska och jag var minst sagt imponerad av hennes sms. Några minuter senare dök hon upp och vi blev sittande i flera timmar i min soffa; drickandes te och bara prata om allt och inget.

Älskar sådan spontanitet. Är så himla dålig på den själv bara...

Igår var en dag då jag verkligen uppsakattade mitt eget kön.

När jag skulle gå till skolan igår morse hade jag fått ett sms från Kristin (!) aka Väv-Kristin aka Min Kristin aka Världens Bästa Kristin. Hon ville prata, men ville inte ringa ifall hon skulle väcka mig; så jag ringde henne istället. Vi har nog inte pratat på en bra bit över ett halvår (hon var i Dublin i höstas) och hade mycket att ta igen. Insåg då att jag verkligen saknar henne. Men den varma stämningen var som den alltid brukar då vi pratar och det var mer händelser än tid som förflutit sedan vi hördes sist. Fina Kristin.

Och kvällen igår spenderades med Anna på restaurangen "Lokal" här i Göteborg. Jag har nog aldrig gått på restaurang med en tjejkompis förut, men det måste jag deffenetivt göra om! Det är så skönt att bara bli uppassad och att sitta och prata i timmar utan att något annat stör. Och vilken mat sedan. Dit måste jag återvända!

När vi sedan skulle hem gick vi en omväg för att verkligen få säga allt vi ville ha sagt.

Väl hemma gjorde jag mig en kopp rökt te och hamnade framför thrillen "Red eye". Tänkte på pappa och att jag bara inom några dagar kan få sitta i soffan med honom och titta på någon gammal Bond-rulle.

Jag kände mig helt tillfreds med mitt liv och mig själv. Ett riktigt feel good moment.

Dina hårstrån
mellan mina fingrar
rinner undan
som sanden i ett timglas

Din sand
mellan mina fingrar
Dina händer
försvinnande lika
mina händer

Ett krossat timglas
där sanden spritts för vinden
och det enda som återstår
är skärvorna
med din spegelbild

Din minnesbild
i mitt tankelandskap
med ditt hår i mina händer
din sand
mellan mina fingar

Dina händer

/Nina 2010-03-26

Ny kurs. Ny lärare. In träder en lång, smal kille, med så ljus mustach att den kanppt syns och svartbågade glasögon. Och så börjar han prata skånska. Jag smalt. Det finns alldeles för lite skåningar här i Göteborg!

Och precis innan hade jag pratat med en norrlänning.





Kvällen har spenderats med Leon, Oscar och Mikaela. Vi har ätit våfflor (som sig bör) och sytt. Jag kom på att jag inte har något att ha på mig då jag ska ut och dansa med Lisa på lördag... Så nu måste jag ju sy klart mina jeans. Tror faktiskt jag skulle hinna med det!

Sov gott!

- Den där har blivit långhårig.

Det är mig Martin syftar på. Är man "ingen riktig kemist" får man lite lustiga namn. Precis innan hade han refererat till mig som "en sån". Det bjuder jag på.


Jag är precis hemkommen efter att ha varit i Kungsbacka och tömt mitt skåp på Ica. Jobb-biten gick mycket lätt, men vägen dit... Jag hade Mimikry vrålandes i öronen och vågade inte se annat än rakt fram. Det handlade nog egentligen inte om att jag var rädd att stöta på någon från Magnus familj eller vänskapskrets; utan mer rädslan att de kanske skulle undvika mig.

Under mitt förhållande med Magnus kom de att spela en stor roll i mitt vardagsliv och jag saknar dem verkligen. Speciellt Stefan. Alla andra killar är så toleranta; jag tycker om motstånd.

Förrutom det skrev jag tenta idag och det gick så bra att jag just nu har ett ego som täcker hela rummet. Får knappt plats på stolen. Lite som Anders ungefär.


Har fortfarande t-shirt med Magnus bandlogga på. Undar om jag borde slänga den...

Kristineberg



Jag testar isen



Hålet



Kiselalger!



Chatoseros och eutreptiella



Vi vidgar hålet för att kunna ta zooplankton prover



Det går sådär...



Men sammarbeter man...



...då kommer man långt!



Familjen Phytoplankton

Ja, jag lovade ju er bilder från Beachgasquesittningen för en mindre evighet sedan. Tack vare Matilda har jag lyckats luska reda på en bild där ni ser mig som SvampBob Fyrkant och Kajsa som Patrik Sjöstjärna.

Jag tycker att min version är mycket snyggare än den de visar på tv; kolla in mina ben liksom!



Och ett stort tack till de MatNatSexare som byggde min ädla kropp denna kväll. Det var oförglömligt!

Nu ska jag slå ett slag för en av de bästa människorna jag vet; min syster.

Hon har också en blogg och har fått för sig att den en dag ska göra henne rik; www.meandmycow.blogspot.com.

Jag rekomenderar er varmt att kika in där. Hon skiter fullständigt i allt vad grammatiska regler heter; men vilken humor och träffsäkerhet! Och just nu har de dessutom fått hem en hundvalp till hushållet, så om inte annat kan man titta på den.

Pyss!

Ångest löser man genom att fatta beslut, stöka undan massa plugg OCH sedan dra iväg och dansa.

Kvällen igår var verkligen jättetrevlig. Claes var här och käkade middag med mig och sedan drog vi till Duke's Place i Mölndal. Det var ett helt gäng från vår dansgrupp där, så vi vart inte helt ensamna som nybörjare.

Och då de stängde på Duke's Place följde vi med tillbaka till Guldheden och vår egen dansklubb där sedan dansen fortsatte. Men där stannade vi inte så länge; Claes höll på att somna i soffan och jag kände mig lite orolig inför söndagens plugg.

Ny dag, nya möjligheter. Nu: lunch!

Jag vill inte längre.

Jag vill inte fyllla 25.
Jag vill inte analysera mer.
Jag vill inte plugga mer.

Möjligen kan jag tänka mig att skriva lite, men thats it.

Jag känner mig patetisk och gnällig och önskar bara att någon skulle vilja krama mig just nu. Kanske massera mina ömmande axlar lite...

Det finns inga bra lösningar den här våren. Inte ens mindre dåliga.

När började andra ställa så höga krav på mig?

Det är skönt att helgen är här; då kan jag ignorera vardagen för en stund. Hela veckan har jag gått och räknat ner till lördagen; då ska jag och Claes på Duke´s place (Lindy hop klubb). Kanske kan jag lyckas dansa bort all ångest. För en stund åtminstone. Kanske.

Bröstsmärtor.

Jag hade nästan glömt hur de kändes.

Faan...

För sådär 20 sekunder sedan klickade jag i bekräftelsen för en sovplats på mitt skottska slott. Finally! Jag satt alldeles svettig framför datorn. Känns helt sjukt, men ack så underbart!!! Fem nätter; på ett slott!

Det här slottet: http://www.carbisdale.org/thecastle.htm

Fick hem tre nya böcker om skrivande idag. Jag som inte skulle köpa mer böcker den här våren... Ha, ha! Kommer aldrig få dåligt samvete över böcker. De är ju det roligaste jag vet!

Pyss!

PS. Tack Kajsa för att jag fick gnälla lite gällande min födelsedag. Jag tror vi kom fram till en lösning. Nu ska jag bara se så att den funkar för alla andra i min omgivning. DS.

Inom loppet av en vecka har det närmaste året blivit inplanerat för mig. Ja, grovt. Det är bara det närmsta halvåret som är planerat mer i detalj. Faktum är att jag är upptagen varje helg fram till sommaren just nu. Magont.

Jag hade hoppats på att åka en sväng till Uppsala och en sväng till Danmark i vår. Tyvärr hinns det inte med. Och nu är det största frågetecknet min egen födelsedag. Alltför mycket händer och jag måste välja. Fira med vänner eller familj? Och vilka jag än väljer, när sjuttsiken ska jag ha tid att fira med de andra?

Fick en plötsligt insikt igår; jag kommer inte kunna vara hemma i Småland på hela sommaren. Det gjorde också lite ont. Jag hade hoppats på att få åka lite båt och njuta av mammas grillmat, men nej. Möjligtvis en vecka i augusti. Suck.

Och om ett år kommer jag vara färdigpluggad och klar för arbetslivet. I fem år har jag gått och längtat efter detta och nu känner jag bara panik inför det hela. Kanske för att jag förväntade mig att ha många andra delar av mitt liv klart tills dess (som att hittat någon vettig karl t ex). Men nu är det bara att gilla läget. Kankse är lika bra det. Jag har ju ingen aning om var jag hamnar när jag är klar.

Går planen som det är tänkt har jag gett ut min första bok innan dess. Jag ska bara börja skriva på den.

Kan man ha en bättre helg?

Fredag: Internsittning med MatNatSex; god mat, underbara människor och i fredags vart det också dop. Namnen var klockrena och jag tycker att man kan bli mycket mer personlig med de nya då det fått namn; namnet säger så mycket om dem som personer.

Lördag: Plugg med Céline (min fransyska), boxträning, melodifestivalkväll (hemma hos mig) och eftersläpp på Senilsexs skrålsittning.

Söndag: Vårstädning, middag och bio med Gustav. Vi såg Tim Burtons "Alice i underlandet". Nu förstår jag varför ingen pratar om den; den var väldigt Tim Burton, men alldeles för förutsägbar. Jag förväntar mig mer av honom!

Helgens överraskning: På söndagskvällen dök Ingela upp med lite hudprodukter som jag beställt. Jag visste att hon skulle komma, men då jag öppnade dörren hade hon en bukett tulpaner i famnen, till mig! Hon kramade om mig och sa att hon var stolt över mig och glad över att jag fått ett sånt bra masterarbete. Fin-fina Ingela.

Ja, sedan har ju solen skinit hela helgen också. Jag har haft svårt att bara gå när jag är utomhus. Min kropp är inte gjord för att gå, den är gjord för att springa.

Så jag får nog plocka fram löparskorna snart igen. Snart. Har en tenta som kommer upp nästa vecka.

Snart...

Det är fredag eftermiddag och vi sitter och skriver på vår rapport på Botan.

Idag är en bra dag; solen skiner och jag känner mig snygg! Ha, ha!

Vi har också roat oss med att titta på ett tv-klipp från tv4 trollhättan med Peter Tiselius och vårt hål! Kolla in det. De kallar oss forskare. Ha, ha!

 

http://www.tv4play.se/nyheter/lokala_nyheter/vast?videoId=1.1548352

 

Sedan kan jag avsluta med det fina citatet från Elisabeth:

"Kaffe utan striptease är som kärlek utan grädde"

 

Fredag eftermiddag som sagt.

Det är inte ofta jag har det...

Känns inte som jag fått något gjort idag alls. Imorgon ska jag ha klart en del till en rapport vi ska skriva på vårt fältarbete. Den kommer inte vara klar. Jag vet inte ens om jag kommit halvvägs.

Skäms lite.

I indien använder man inte toapapper. Det är lusigt.

I två månader har jag haft en känsla av att det är något som väntar på mig; som om jag skulle ha glömt något. Jag trodde hela tiden att det var tanken på Skottland (som jag ska till i juni) som orsakade det hela. Men nej, nu har jag hittat det.

I juli ska jag påbörja mitt masterarbete; på den marina forskningsstationen på Askö (utanför Stockholm). Arbetet är perfekt för mig och tar upp alla de moment som jag tycker är intressanta inom både det marin och kemin. Jag börjar undra hur många bananskal jag har egentligen...

Hon som är ansvarig för projektet, Melissa, är just nu på Svalbarnd och hon och hännes gäng var med på tv i måndags (http://svtplay.se/v/1919529/svenska_forskare_pa_expedition_i_arktis). Det är ju nästan så att jag är kändis. Ha, ha!

Jag har också, by the way, startat upp en blogg till - en blogg om skrivande. Ni hittar den på www.ordetarditt.blogg.se. En lite mer strukturerad och inriktad än den här.

Oroa er inte, jag kommer vara här med.  Ni känner ju mig, ju fler glödheta järn jag bollar med, desto bättre!

Det viktigaste för mig som författare är att läsaren förstår mig. Det är min uppgift att förmedla rätt känsla i mina skrivna ord. Jag har insett att jag misslyckats med det här i bloggen och måste därför förtydliga det hela.

För några dagar sedan skrev jag ett blogginlägg om att det är svårt att hitta "män" här i Sverige. Eftersom jag endast kan utgå ifrån mina egna erfarenheter utgick jag ifrån de förhållanden jag haft och kan helt ärligt säga att jag alltid varit den mogna i mina förhållanden. Tyvärr höll jag inte fast vid detta tillräckligt mycket i inlägget och det har nu dykt upp kommentarer om att det är barnsligt att fördömma alla killar.

Så rättelse:
Jag vet att det finns mogna killar, jag har bara inte varit tillsammans med en sån, tyvärr.
Detta är på sätt och vis lika mycket mitt eget fel som killarnas. Jag kan bara säga att jag inte visste bättre. När min första pojkvän inte vågade visa upp mig som sin flickvän och därefter dumpade min via mail på nyårsafton... Ja, förstår själva att det inte är någon bra början. Det var först när jag träffade Magnus som jag lärde mig vad respekt i förhållanden innebär.

Dessutom tror jag att det oansvariga beteende som jeg beskrev inte bara finns hos killar; jag tror det är en del av vårt samhälle idag. Titta bara på alla förstfödeskor som idag kan vara långt över 30 (ibland till och med över 40). Jag förnekar inte att detta till stor del har att göra med att man idag vill skapa sig en karriär innan man startar familj, men för mig är det också ett sätt att skjuta på rollen som ansvarstagande. Men detta beteende återfinns även hos de kvinnor som inte pluggar vidare och "satsar på karriären". Shit, det finns säkert massor som kommer missförstå det här med...

Att säga till en annan människa att den inte är mogen eller vuxen är svårt. Det möts med sådant agg. Alla tar illa vid sig av ett sånt påstående, så jag är väl dum i huvudet som ger mig in i debatten. Kanske måste man vara medveten om att man har en personlig måttstock för vad som är vuxet och när man klivit in i det stadiet.

Magnus ansåg sig vara vuxen eftersom han hade ett fast jobb. Det är en deffinition av att vara vuxen, det håller jag med om, men det finns många olika sätt att ta ansvar och dessa sätt rangordnas sedan olika för alla. Jag och Magnus hade inte samma måttstock. Och har man olika måttstock är det svårare att få en fungerande vardag.

Jag undrar om det finns en "rätt" måttstock...?

Ibland är det som tiden stannar upp och man inser att man står inför ett beslut som skulle kunna vara livsavgörande. Man svettas och känner sig yr.

Så är det nu. Livet delar sig plötsligt i två vägar och jag måste välja mellan vänster eller höger. Det är ett tufft val. Båda vägarna ligger höljda i dunkel. Det är spännande.

Ljuset gör mig upprymd, det känns som det ligger vår i luften. Det får hjärtat att slå snabbare.

Livet är fantastiskt!

En gång i tiden tyckte jag inte alls om Marilyn Manson. Jag vet inte om jag brydde mig så mycket om alla galna rykten, hans musik var bara för hård för mina små barnaöron.

Sedan träffade jag Thomas och allt förändrades. Thomas introducerade mig till Manson via den relativt nya skivan "Golden age of grotesque" (2003). Jag vet inte om det var att skiven för mig var mer lättlyssnad än hans tidigare verk eller att jag bara befann mig på rätt sida mognadsgraden för att kunna ta in texterna. Det var en omvälvande period, förmodligen den mest destruktiva i mitt liv. Hoppas jag.

Idag har jag läst sista sidan i Neil Strauss "Marilyn manson - Den långa vägen ut ur helvetet" (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185651001); en väldigt trevlig läsning. Ja, saningen är ofta komisk, speciellt om den är svart. Hans liv har varit svart; om han är det kan jag inte svara på.

Idag förstår jag honom på så många sätt. Att stå för något man tror på kommer att kosta; både tid, energi och ibland till och med vänner. Hur mycket andra runt en kan missuppfatta den man verkligen är.

Jag säger inte att jag förspråkar droger eller att skära sig i bröstet med en glasflaska på scen, men det är inte alltid lätt att bara vara en själv. Och då det kommer till musik och att skriva texter är han fenomenal. Och jag som älskar att leka med språket kan bli helt lyrisk över hur han leker med ord och dess betydelser.

Till skillnad från Manson vill jag bli vuxen. Och skulle vi mötas på en gata skulle vi förmodligen inte prata med varandra. Kanske skulle jag överraska honom. Kanske skulle han skämma skiten ur mig.

Jag såg honom live en gång. På Hultfred; jag och Jossan stod längst fram. Det var inget makabert över det hela; bara underbar musik och otroliga kostymer. Han vet hur man presenterar en schow. Han vet hur man underhåller; hur man levererar.

Egentligen kanske vi inte är så olika han och jag. Snarare att vi går olika vägar för att nå våra mål. Jag vet att jag förmodligen aldrig kommer att bli så stor som Manson, eftersom jag är för ordentlig för det.

Precis som då min mamma kommenterar mig varje gång då jag svär. Tydligen "passar det inte" mig att svära. Bara därför svär jag mer.

Låt oss göra revolution mot vad som förväntas av oss; slå oss fria från fördomar och minnas:

Du är ingen annan än dig själv. Unik. Låt ingen annan få dig att tro något annat.

"You wanted perfect
You got your perfect
But now I'm too perfect for someone like you
I was a dandy in your ghetto with
A snow white smile and you'll
Never be as perfect whatever you do

What's my name, what's my name?
Hold the S because I am an AINT
What's my name, what's my name?
Hold the S because I am an AINT"

/(s)AINT



PS. Tack vare Manson kommer jag nog aldrig kunna stänga Thomas ute ur mitt liv helt. Ingen förstod och förstörde som han. DS.

Jag hamnade i en flera timmar lång diskussion med Elisabeth igår. Ju mer jag umgås med den kvinnan, desto mer tycker jag om henne.

Elisabeth har pojkvän i Turkiet och vi började prata om mognaden på män i Sverige. Våra slutsatser var att det inte finns så mycket män här. I Sverige finns det en stor rädsla för att bli vuxen och ta ansvar som gör att killarna kan befinna sig i pojk-stadiet långt över 30 (kanske till och med över 40).

Själv kan jag säga att alla de pojkvänner jag har haft har alla varit yngre än mig till mognad. Och då har jag varit tillsammans med en del äldre (till och med mycket äldre) killar, men det har alltid varit samma sak:

De vågar inte satsa.
De är rädda för förändringar.
De vill inte ta ansvar.
De vägrar att kompromissa.
De är inskränkta och tror att om de är tillräckligt envisa så kommer hela världen böja sig efter deras vilja.

Vad hände med ödmjukheten? Vad hände med att vara stolt över att vara man? Varför är det ingen som eftersträvar det idag?

Då jag hade gått upp till mitt rum försökte jag få igång samma diskussion med Anders via sms. Han hade bara ett svar: allt är feministeras fel. Om nu mannen fått en möjlighet att sluta ta ansvar och sluta försörja familjen så är det rätt bekvämt.

Men jag tycker det är att ta för lätt på debatten och bara gömma sig under svepskäl. Elisabeth berättade om sin pojkvän (som är fyra år yngre än henne) men mycket mer mogen än någon svensk kille hon träffat. I Turkiet är man stolt över att vara man och vuxen.

Hon berättade om ett tillfälle då hon träffat en kille om hade fru och barn och egen firma. Han bad henne gissa hans ålder. Hon sa att i Sverige hade hon gissat på att han var 40. Han var 22.

Jag vet inte vems fel det är att killar idag är ignoranta och oflexibla. Jag vet bara att jag inte tänker tollerera en sån till som pojkvän. Det är slut på det nu.

Jag är redo att satsa på framtiden och välkomnar förändringhar med öppna armar.

Vad är det ni är så rädda för?

Igår anlände vi (jag, Per och Elisabeth) till Kristinebergs marina forksningsstation. Redan efter en timme var vi ute på isen och försökte hacka hål och undersöka dess tjocklek för att konstatera: tillräckligt tjock.

Efter lunch gav vi oss ut, fullt påpälsade i gigantiskt stora overaller (jag och Elisabeth, som är mycket mindre än mig, såg ut som förvuxna treåringar i våra) och försökte hacka en vak på isen. Vi var alla överens om att man kände sig som ett barn igen!

Efter att hackat upp en tillräckligt stor vak (och misslyckats med att trilla däri) tog vi vattenprover för närsaltsanalyser och klorofyllmätningar och mätte salthalt, temperatur och djup med en CTD. Efter drygt en timme packade vi ihop utrusningen på isen och vaggade tillbaka till labbet där vi sedan gjorde våra anlyser och satte planktonprov till sedementationskammare.

Jag mår fortfarande rätt dåligt och är just nu lite rädd att jag lyckats få en ögoninflammation. Jag ser ut som jag inte sovit på veckor... Great.

Men idag ska jag och de andra svenskarna tillbringa dagen på labbet med att sammanställa gårdagens data och medan våra utbytesstudenter (som dykit upp under kvällen/morgonen) ska ge sig ut på isen istället.

Solen skiner här och det är så synd att jag inte har kameran med mig. Det är så vackert. Jag vill vara här för evigt!

PS. Jag tror Claes saknar mig på Lindy Hopen. Känns som evigheter sedan jag dansade sist... DS.