Marilyn Manson - min husgud
En gång i tiden tyckte jag inte alls om Marilyn Manson. Jag vet inte om jag brydde mig så mycket om alla galna rykten, hans musik var bara för hård för mina små barnaöron.
Sedan träffade jag Thomas och allt förändrades. Thomas introducerade mig till Manson via den relativt nya skivan "Golden age of grotesque" (2003). Jag vet inte om det var att skiven för mig var mer lättlyssnad än hans tidigare verk eller att jag bara befann mig på rätt sida mognadsgraden för att kunna ta in texterna. Det var en omvälvande period, förmodligen den mest destruktiva i mitt liv. Hoppas jag.
Idag har jag läst sista sidan i Neil Strauss "Marilyn manson - Den långa vägen ut ur helvetet" (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185651001); en väldigt trevlig läsning. Ja, saningen är ofta komisk, speciellt om den är svart. Hans liv har varit svart; om han är det kan jag inte svara på.
Idag förstår jag honom på så många sätt. Att stå för något man tror på kommer att kosta; både tid, energi och ibland till och med vänner. Hur mycket andra runt en kan missuppfatta den man verkligen är.
Jag säger inte att jag förspråkar droger eller att skära sig i bröstet med en glasflaska på scen, men det är inte alltid lätt att bara vara en själv. Och då det kommer till musik och att skriva texter är han fenomenal. Och jag som älskar att leka med språket kan bli helt lyrisk över hur han leker med ord och dess betydelser.
Till skillnad från Manson vill jag bli vuxen. Och skulle vi mötas på en gata skulle vi förmodligen inte prata med varandra. Kanske skulle jag överraska honom. Kanske skulle han skämma skiten ur mig.
Jag såg honom live en gång. På Hultfred; jag och Jossan stod längst fram. Det var inget makabert över det hela; bara underbar musik och otroliga kostymer. Han vet hur man presenterar en schow. Han vet hur man underhåller; hur man levererar.
Egentligen kanske vi inte är så olika han och jag. Snarare att vi går olika vägar för att nå våra mål. Jag vet att jag förmodligen aldrig kommer att bli så stor som Manson, eftersom jag är för ordentlig för det.
Precis som då min mamma kommenterar mig varje gång då jag svär. Tydligen "passar det inte" mig att svära. Bara därför svär jag mer.
Låt oss göra revolution mot vad som förväntas av oss; slå oss fria från fördomar och minnas:
Du är ingen annan än dig själv. Unik. Låt ingen annan få dig att tro något annat.
"You wanted perfect
You got your perfect
But now I'm too perfect for someone like you
I was a dandy in your ghetto with
A snow white smile and you'll
Never be as perfect whatever you do
What's my name, what's my name?
Hold the S because I am an AINT
What's my name, what's my name?
Hold the S because I am an AINT"
/(s)AINT
PS. Tack vare Manson kommer jag nog aldrig kunna stänga Thomas ute ur mitt liv helt. Ingen förstod och förstörde som han. DS.
Sedan träffade jag Thomas och allt förändrades. Thomas introducerade mig till Manson via den relativt nya skivan "Golden age of grotesque" (2003). Jag vet inte om det var att skiven för mig var mer lättlyssnad än hans tidigare verk eller att jag bara befann mig på rätt sida mognadsgraden för att kunna ta in texterna. Det var en omvälvande period, förmodligen den mest destruktiva i mitt liv. Hoppas jag.
Idag har jag läst sista sidan i Neil Strauss "Marilyn manson - Den långa vägen ut ur helvetet" (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185651001); en väldigt trevlig läsning. Ja, saningen är ofta komisk, speciellt om den är svart. Hans liv har varit svart; om han är det kan jag inte svara på.
Idag förstår jag honom på så många sätt. Att stå för något man tror på kommer att kosta; både tid, energi och ibland till och med vänner. Hur mycket andra runt en kan missuppfatta den man verkligen är.
Jag säger inte att jag förspråkar droger eller att skära sig i bröstet med en glasflaska på scen, men det är inte alltid lätt att bara vara en själv. Och då det kommer till musik och att skriva texter är han fenomenal. Och jag som älskar att leka med språket kan bli helt lyrisk över hur han leker med ord och dess betydelser.
Till skillnad från Manson vill jag bli vuxen. Och skulle vi mötas på en gata skulle vi förmodligen inte prata med varandra. Kanske skulle jag överraska honom. Kanske skulle han skämma skiten ur mig.
Jag såg honom live en gång. På Hultfred; jag och Jossan stod längst fram. Det var inget makabert över det hela; bara underbar musik och otroliga kostymer. Han vet hur man presenterar en schow. Han vet hur man underhåller; hur man levererar.
Egentligen kanske vi inte är så olika han och jag. Snarare att vi går olika vägar för att nå våra mål. Jag vet att jag förmodligen aldrig kommer att bli så stor som Manson, eftersom jag är för ordentlig för det.
Precis som då min mamma kommenterar mig varje gång då jag svär. Tydligen "passar det inte" mig att svära. Bara därför svär jag mer.
Låt oss göra revolution mot vad som förväntas av oss; slå oss fria från fördomar och minnas:
Du är ingen annan än dig själv. Unik. Låt ingen annan få dig att tro något annat.
"You wanted perfect
You got your perfect
But now I'm too perfect for someone like you
I was a dandy in your ghetto with
A snow white smile and you'll
Never be as perfect whatever you do
What's my name, what's my name?
Hold the S because I am an AINT
What's my name, what's my name?
Hold the S because I am an AINT"
/(s)AINT
PS. Tack vare Manson kommer jag nog aldrig kunna stänga Thomas ute ur mitt liv helt. Ingen förstod och förstörde som han. DS.
Kommentarer
Postat av: Thomas
Förlåt och varsågod.
Trackback
