charmkvark

Om jag gått och börjat tro på Gud? Näe...men nästan!

Jag har ikväll varit på en snabbkurs i kommunikation på kåren. Kursen skulle ta ca en och en halv timme....Efter fyra timmar fick vi förflytta oss till ett fik, så folk kunde få lite mat i sig. Det var länge sedan jag var med om något så utvecklande och upplyftande. Kursen hölls av Mikael Esselius, som är gammal MatNatSexare (ja, vi kan faktikst bli någonting!). Den handlade om hur vi kommuniserar och hur vi gör våra val och bygger vår framtid genom att infria eller inte infria våra drömmar. Det är svårt att förklara en upplevelse som påverkat mig såhär starkt, så jag tänkte jag skulle berätta om en övning vi gjorde. Det var tänkt att vi skulle lära oss att få fram en positiv känsla och sedan kunna spara den och ta fram den, så fort vi behöver vara lite extra glada.

Vi satt på stolar, med fötterna i golvet och blundade. Mikael bad oss sedan tänka på ett lyckligt minne. Jag tänkte på ett speciellt tillfälle då Magnus hade sagt att han älskade. Egentligen var det inte så speciellt, mer än att jag bara inte förväntade mig det just då. Lycka. Sedan skulle vi, till det minnet, lägga ett minne där vi klarade av någonting första gången. En känsla av att ha lyckats. Jag tänkte på modevisningen på folkhögskolan. Adrenalinkicken av alla applåderna. Och ovanpå detta skulle vi lägga ett tredje minne. Känslan av att skratta. Ett minne då något var rikigt roligt. Jag såg (och hörde Jossan), medan Helena lade huvudet på sned och viskade att jag var en stjärna. Det var vi tre, de bästa av bästa, i sömnadssalen och glädjen var total.

När vi sedan skulle öppna ögonen var jag uppfylld av sådan glädjekänsla att jag satt och småfnissade. Jag kunde inte slute le. Jag insåg hur mycket underbart jag har åstakommit och hur mycket underbara personer som finns i min omgivning.

En fantastisk känsla...

Jag har tenta imorgon. Och eftersom jag kuggade på den senaste tentan så känner jag ett visst måste i att klara tentan imorgon. Ett MÅSTE! Och det som är skönt är att jag pluggat på ganska bra och känner mig väldigt väl förberedd inför tentan. Det som är dåligt att jag med tanke på detta lugn slappnar av och tar det hela med ro. Så jag kan inte sitta och stirra ner i mina papper. Jag känner att jag redan kan alla orden och de säger mig inget nytt längre. Så jag låter böckerna vara.

Gick igenom en tenta med två kursare nu på förmiddagen. Det kändes rätt bra... Så nu funderar jag på att åka hem till min lägenhet och ta det lugn. Kanske tvätta lite och vattna blommorna...? Känns så sjukt att mitt sommarlov börjar imorgon. Och jag jobbar så lite i juni att det finns massor av tid till att skriva och sy! (Är dock lite rädd att all denna fritid kommer att göra mig förslappad och att jag istället kommer tillbringa dagarna framför tv:n i väntan på att Magnus ska komma hem från jobbet)

Att inte vara hemma i Småland i sommar känns både som en seger och  en förlust. Jag kommer sakna mina vänner och systrar något fruktansvärt. Och Östersjön...att kunna gå ner till vattnet på tio minuter och åka ut med båten om man känner för det. Det kommer bli en annolunda sommar. Lite ensamt att inte ha alla mina nära och kära nära...men det kommer bli en bra sommar (det har jag bestämt!). Spännande att bo hemma hos Magnus också. Känns rikigt vuxet! En försmak på resten av våra liv, eller hur älskling?

Jag är en person som är för jämställdhet. Ja, det är jag verkligen... Lika löner för lika arbete och ingen diksriminering!

Men jag har upptäckt att jag i vissa sammanhang kan ljuga för mig själv. I flera månader har jag och min karl diskuterat om vem av oss som är bäst på att baka. Det började på mormors årliga pepparkaksbak och Magnus små ord om att han lyckads bättre än mig gjorde mig jättefrustrerad. Bättre?! Än MIG!??!! Jag tänkte att han bara skröt och retades...Men det stannade inte här. Efter det var det hans kardemummkaka, hans kladdkaka och nu senast var det hans scouns. Och det var då, när han ställde fram scounsen framför mig som jag var tvungen att sinse fakta. Han är bättre än mig på att baka.

Så varför har jag nu inte kunnat förlika mig med denna tanken tidigare?Och jag har två argument.

ETT. Jag tycker personligen att jag är bra på att baka och jag tycker det är kul. Kladdkaka, choklad chip cookies och kanelbullar är mina ess. Och att inse att någon är bättre än mig på punkten baka...ja, det tar emot. Jag vill vara lite bäst.

TVÅ. Jag har en bild av mig själv som en rikig ur-mamma. En sån som bakar och lagar massa mat och är rent ut sagt skitduktig på det.

Så här har ni alltså mitt dilemma. Jag vill inte att Magnus ska vara bättre än mig på att baka för det är en tjej-göra. Och det är så jäkla fånigt. Så nu måste jag bräcka honom med att vara svinduktig på någon kill-grej...men...det är jag inte. Möjligtvis om word, excel och power point kan räknas till killkunskaper...men annars är jag körd. Gör det mig mindre jämställd? Och betyder detta att Magnus är MER jämställd än mig?

Skämmes ta mig faan!

Minnen. De är så märkliga. Att man kan ha så många. Att det finns så mycket som kan framkalla dem; platser, dofter, röster, ansikten, känslor... Och det som är ännu märkligare är det när man glömmer. Då det som var minnen bara är färgskiftningar. Utsmetade skuggor, som inte går att tolka. Ibland försvionner de helt. Man kan inte frammana en enda liten skugga. Borta.

Jag har alltid haft svårt att minnas saker, därför började jag skriva som liten. Jag var inte gammal när jag  skaffade min första dagbok och jag var nog tidigare än de flesta med att skaffade kalender. För mig är det en överlevnadsstrategi att skriva ner saker som ska göras eller jag har gjort. Ett sätt att minnas. Och trots dessa blir en del minnen till platt text. Det enda som återstår. Ord om något jag gjort, som hur många gånger jag än läser det, inte känner igen. Det är skrämmande. Som en minnesförlust. Jag tror att detta beror på att jag förtränger de minnen som jag upplever som obehagliga och då följer en del trevliga minnen med av misstag. Kan tyckas sorgligt, men det är vardag för mig.

Utan mina dagböcker eller min kalender, skulle jag inte ha någon koll eller kontroll. Jag skulle vara handikappad. Eller är det det jag är nu? Då jag inte kan klara mig utan papper och penna?

Jag har alltid undrat om detta kommar förändras när jag blir äldre. Kan man träna upp sitt minne att komma ihåg mer, eller kommer varje nytt minne, knuffa ut ett gammalt? Och vilka minnen är sanning? Hur många minnen förvränger man själv i en tro på att det var bättre eller sämre? Jag känner mig hjälplös i fallet. Minnen är så viktiga. Det är de som bygger upp jaget och skapar den man är. Utan minnen blir man tom. Borta.