charmkvark

DELETE, DELETE, DELETE

Ibland får jag en känsla av att hela mitt liv är förutbestämt. Jag har redan sett planen. Det är fusk. Så nu är det inte roligt längre...

DELETE

Helgen blev helt underbar!

Fredagens tåg och bussåkande var dock lite tråkigt för pojknarna. Jag försökte plugga medan Magnus drog mig i tröärmen och pratade om att jag var TRÅKIG!

Men väl hemma vart vi erbjudna smörgåstårta och julmust!

Lördagen var en fri dag. Jag tog med mig pojken in till stan och vandrade runt i affärer... Insåga inte hur jag kunde shoppa där som yngre. Det finns ju ingenting!
Sedan kände jag mig gammal när jag insåg att de byggt om på BÅDA mina favoritcafeér. Men vi fick oss en fika och en lång promenad i Stadsparken. Såg den lilla sjön...har inte varit där sedan i nian...

Och väl hemma åkte vi (tro det eller ej) på aktion på PRO. Lite småmysigt och pitoreskt. Vi småfnissade åt den lilla kören av gamlingar och då man firade en av gummorna som fyllde 90. De aktionerade ut brödlimpor för 100 kr (!) och hembroderade dukar för 50 kr (!). Galet! Sedan gick vi en långpromenad i skogen. Hand i hand snubblade vi fram på rötter och blöta höstlöv. När vi väl kom hem var det becksvart. Och klockan var inte ens fyra!

Söndag.
Ett snabbt besök på kyrkogården och farfars gravsten. Den var fin.
Och årligt pepparkaksbak hos mormor. Det blev inte så mycket mjölkrig, men det vart trevligt ändå. Magnus bakade och skröt om att han var bättre än mig. Vid sidan om stod syrran och log medan hon mumlade:
-Ja, du Magnus, nu är du ute på djupt vatten.
Och dagen i sig var trevlig. Men det som gjorde mig alldeles varm var att det kändes som det var första gången min familj såg Magnus på rikigt. De såg vad jag föll för. *ler snett* Det värmde.

På tåget hem vart jag alldles lycklig i själen. Och det var jobbigt att behöva åka hem och sova ensam. Jag saknade en del av mig.

Jag vaknade i morse och ställde fram alarmet en halvtimme. Redan där trodde jag dagen var körd. Att jag inte skulle få något gjort. Men halv nio tog jag mig upp ur sängen och såg att jag fått ett sms från min karl. Han hade drömt om mig.

Leende flicka

Så jag fick i mig frukosten och började plugga. Och...efter ett tag kände jag inte igen mig längre... Kollade förvirrat i mina papper och insåg att jag plötsligt låg i fas med föreläsningarna. Det jag satt och läste ska vi gå igenom senare idag. Jag hade läst två och ett halvt kapitel utan att förstå hur...

Nytt gulligt sms från pojken

Suckande flicka

Klockan är inte ens tolv. Jag äter lunch och ska snart till skolan. Och trots att det är rikigt rå-mulet ute, så är jag tillfreds och känner energin kittla genom kroppen.

Livet är bra!

Ja. Måndag morgon. Väckarklockan ringde vid sex. Mensvärk. Labb från 8-17. Därefter möte med en väldigt enhäldig styrelse, som inte tolererar att vi andra tycker annorlunda. Ja, det är kanske inte den bästa dagen idag.

Men helgen var bra!

I fredags träffade jag Tessi för första gången sedan medeltidsveckan i somras. Hur kul som helst att bara prata loss. Vi gick på Liseberg och tittade på kaniner som åkte skridskor och när alla ljusen tändes. Och då väcks frågor som:
Kan det verkligen vara skönt att åka skridskor i kanindräkt?
eller
Hur många hushåll skulle de energin som driver de där lamporna lysa upp?
eller
Vart kommer alla overallklädda småbarn ifrån?

Sedan bar de av till Love där vi åt mjuk pepparkaka och tittade på "Remember the Titans". Good shit!

Kvällen avslutades med att jag tog pendeln till Kungsbacka där jag fick krypa ner i sängen bredvid min skäggige karl. Bra!

Fredagen var verkligen precis vad som jag behövde. ENERGI!

På lördagen var det dop. Jag våndades. Kyrkan är inget att ha. Punkt. Men kakorna på kalset efteråt var goda.

På söndagen gjorde vi ingenting. Tog en promenad förvisso. I en mörk skog full med troll. Och Magnus...ja, han lekte lajvare. Jag fick sån lust att bygga kojor...

Två sovmornar fick vi. Och visst var det välbehövlig, älskling!

Känns i nuläget dock som den energin förbrukades sakta men säkert under helgen. För nu är jag trött och känner mig lite småstressad igen. Tillbaka till vardagen... Den är tyvärr, kanske inte rikigt lika intressant...

...är när man sitter i en föreläsningssal med 190 elever och ingen av dem vet vem man är.

Det är värre än att stå ensam vid busshållsplatsen. Värre än att käka lunch vid ett tomt bord. Eller gå och lägga sig utan att någon sagt godnatt.

Det är 190 personer i samma sal. De vet inte vad jag heter. De undrar inte hur jag mår, eller vad jag gjorde i helgen. Jag är inte en del av deras liv... Och vem skänker väl en främling kramar?

Ja, så är det. Jag har brist på närhet. På kramar. På hårpill eller kittelfajter. På att brottas... Nog visste jag väl att år nummer två skulle vbli annorlunda, men jag kunde aldrig ha gissat att det skulle bli såhär...tomt.

Och jag vet. Att man inte träffas i skolan behöver ju inte betyda att vänskapen tar slut, nej verkligen inte!
Men det är så mycket lättare att vara spontan.
"Ska du hem till mig och plugga och käka kladdkaka?"

Jag saknar all kladdkaka... och lax med alltför mycket citron...Allt wookande...
Och vi läser inte samma kurser längre. Delar inte längre samma liv.

Och nu rasar allt för att jag har krambrist. Japp. Det gör mig osäker och fundersam.
Vad vill jag med mitt liv?
Vad vill jag bli?
Vart ska jag jobba i sommar?
Hur ska jag prioritera?
Hur länge kan man vänta innnan man ringer sin mamma, innan hon börjar oroa sig?
Eller tycka att man är en dålig dotter, som inte hör av sig.

Jag har mött lite väl mycket negativ senaste tiden. Och den är inte ens min. Jag vill inte ha den!

*Suckar*

Någon som vill sälja en kram?

Ja, då var det dags att sammanfatta helgen. Jag har haft min underbara syster här och det har bara varit mys för hela slanten.

I fredags hade jag lite marinare här också. Vi svullade i våfflor, bullar, kladdkaka och glass och såg på film.

Lördagen spenaderades på stan där jag och syrran tittade efter julklappar till släkt och vänner. Jag fick lösa en smärre kris med MatNatSex lite snabbt, men det löste sig. På kvällen mötte vi upp min pojke och kusinerna med päron. Sedan gick vi på grekisk resataurang och därefter tittade vi på Claes Erikssons enmansschow!

Där är en häst.
Snart får den föl.
Snart är det vår.
Där är ett får.
Snart får den barn.
Snart är den garn.
/Claes Eriksson, med dikten "Snart"

Kvaliten var lite upp och ner. Men ordet "Hornfiddle" fick både mig och syrran att vrida oss av skratt. Var bara vi i hela salongen som tyckte det var kul... *ler snett*

Efter teatern åkte hon och jag hem och tittade på "Kalle och chokladfabriken". Hon hade inte sett den förrut. Vi åt gammalt godis till... Har fortfarande kvar ett par bitar... Gammalt som sagt...

Söndag förmiddag åkte hon hem och jag begav mig till Kungsbacka, där jag bara oroade mig för allt jag INTE hade gjort.

Men igår fikade jag med Kajsa. Åh, vad välbehövligt det var. Jag saknar mina vänner något fruktansvärt just nu...
Vi måste umgås mer, hör ni det!
Men vi pratade och pratade. Kastades från det ena ämnet till det andra. Satt man bredvid och lyssnade, hade man nog fått sig ett gott skratt.

Sedan åkte jag hem och la mig. Jag sov tio timmar inatt... Välbehövligt uppenbarligen. Och nu är jag mycket lugnare och mer energirik! Dessutom snöade det när jag vaknade. Snö får mig alltid på bättre humör. Snart dags för skolan.

Hepp!

Precis innan jag vaknade i morse drömde jag att jag hade börjat tappa tänderna. Två av dem bara lossnade och låg alldeles blodiga i min hand. Det var en otäck upplevelse.

Men jag vaknade av att väckerklockan ringde. Kände i munnnen. Jodå, de satt kvar. Sedan försökte jag komma ihåg vad det enligt "Drömboken" betydde att tappa tänderna. Minns inte. Vad betydde det för mig?

Tappa kontrollen.

Oroa er inte. Jag mår bra och jag har koll...

...på allt utom det ekonomiska. Jag har aldrig varit bra på att hålla i pengar. Inte så bra jag skulle vilja vara. Finns det pengar på mitt konto, ja då spenderas dem bort därifrån.

Igår lade jag 1130 kr på kurslitteratur. Så hade jag INTE tänkt spendera de pengarna, men jag blev tvungen. Och med tanke på att jag redan varit hemma hos päronen och vänt en gång den här månaden blev mitt konto med ens VÄLDIGT tomt. Hör ni hur det ekar där?

Så nu var det bara att börja nalla av sparpengarna. Jag hatar att nalla av sparpengarna. De ska gå till något kul. Något välbehövligt. En mp3-spelare. Eller en skrivare. Men mat...?

Ibland avskyr jag att vara student.

Det är så märkligt. Jag tror inte jag är ensam om att känna att jag INTE vill bli som min mor. Och ändå, trots att jag flyttat till andra sidan Sverige...så kan jag inte undvika henne.

Igårkväll sa jag något. Utan att tänka mig för. Och jag hörde min röst, det var jag som pratade, men det var hennes ord. Och de orden sårade. JAG sårade. Och det fick mig att börja tänka. Omvärdera mina värderingar. De normer jag har växt upp med och alltid tagit som min grund, de kanske inte är så rätt ändå. Att göra saker på ett annat sätt behöver ju inte betyda att det är fel. Bara annorlunda.

Ta köksbordet som exempel. Jag är uppväxt med att man ska sitta på rumpan, med benen frammåt. Man ska vänta med att ta mat tills alla satt sig och mamma säger varsegoda och man låter alltid gästerna ta mat först. Sedan börjar man inte äta förrän alla fått mat. Man använder BÅDE kniv och gaffel och får absolut inte äta med händerna. Man sitter stilla medan man äter och när man är klar, tackar man för maten och ställer sin tallrik på diskbänken ev till och med i diskmaskinen. Och om man missköter detta kan man bli tillsagt att gå till sitt rum. Detta har alltid varit "rätt" för mig förrut...

Men nu är jag inte lika säker. Jag avskydde reglen med att sitta på rumpan. Maten smakar inte annorlunda bara för att man sitter på ett visst sätt. Och jag vet att det var jättejobbigt att sitta på rumpan när man var liten, för man kom liksom inte upp ordentligt... Så... vad är rätt och vad är fel? Jag tycker att en del av de grejer jag lärt mig kan vara "rätt" i alla fall, men är det min åsikt, eller är det en åsikt som jag blivit lärd att ha? Mycket som händer vid min familjs köksbordet känns som artighetsgrejer. Sånt man gör då man är hos främlingar och ska "uppföra sig". Men jag vet att många av våra middagar har vänt väldigt plötsligt då mamma får ett utbrott över att man inte sitter stilla. Stämningen är förstörd.

Jag älskar mat. Både att laga och att äta. Men hur vikigt är det med vad som händer vid köksbordet?
JAG tycker det är mysigt att äta alla tillsammans. Sitta runt ett köksbord och dela med sig av dagens händelser. Men förutom det, så är jag inte längre säker...

Så kommer nästa fråga: Hur kommer jag uppfostra mina barn?
Jag tror åtmisnstone att de ska få sitta som de vill... Om man ska njuta av mat, så kan det väl inte skada att sitta bekvämt? Eller...?

Jag har sett varenda vrå av Sveriges land
Jag har härjat runt i loger och på Grand
Jag har letat efter ro för min skakande hand
Efter dig, efter dig, efter dig

Du är resan som jag velat ska ta fart
Du är gåtan som jag aldrig löser klart
Du är början på nåt nytt och nånting underbart
För mig, för mig, för mig

När hösten kommer och tiden gått för fort
När allt känns på rutin och redan gjort
Ska jag samla mina krafter och göra nånting stort
För dig, för dig för dig

Jag är hög nu sen den dagen när du kom
Ja, jag är hög nu och kan inte somna om
Och jag undrar om jag nånsin ska nyktra till nån gång
Med dig, med dig, med dig

Det sägs att kärlek lovart stort men håller tunt
Du kan kalla det förnuft men aldrig sunt
Det är sagt av nån stackare som aldrig ramlat runt
Med dig, med dig, med dig

Jag har vandrat som en vilsen stenstaty
Jag har vart på rymmen utan någonstans att fly
Det här är slutet på resan och början på en ny
Med dig, med dig, med dig

/Winnerbäck

Jag har haft en underbar dag där jag ensam hos mina föräldrar spenderat hela dagen framför datorn. Orden har runnit ner på tangenbordet. 10 färska sidor kan nu läggas till bunten av papper som redan ligger där. Jag tog med dem till Kaka ikväll. Hon blev glad. Vi drack te och pratade om jobbiga föräldrar. Och så "tvingade" hon på mig choklad. Stackars mig...

Vid lunchtid tog jag en promenad genom byn med hunden. Och jag log. Inte vet de, de som sitter där inne i sina kalla hus och skakar på huvdet år rusk-blåsten. De har ingen aning. Att utanför deras fönster går en av Sveriges nya författare. Jag log.

Njut av det skrivna ordet!