charmkvark

...är när man sitter i en föreläsningssal med 190 elever och ingen av dem vet vem man är.

Det är värre än att stå ensam vid busshållsplatsen. Värre än att käka lunch vid ett tomt bord. Eller gå och lägga sig utan att någon sagt godnatt.

Det är 190 personer i samma sal. De vet inte vad jag heter. De undrar inte hur jag mår, eller vad jag gjorde i helgen. Jag är inte en del av deras liv... Och vem skänker väl en främling kramar?

Ja, så är det. Jag har brist på närhet. På kramar. På hårpill eller kittelfajter. På att brottas... Nog visste jag väl att år nummer två skulle vbli annorlunda, men jag kunde aldrig ha gissat att det skulle bli såhär...tomt.

Och jag vet. Att man inte träffas i skolan behöver ju inte betyda att vänskapen tar slut, nej verkligen inte!
Men det är så mycket lättare att vara spontan.
"Ska du hem till mig och plugga och käka kladdkaka?"

Jag saknar all kladdkaka... och lax med alltför mycket citron...Allt wookande...
Och vi läser inte samma kurser längre. Delar inte längre samma liv.

Och nu rasar allt för att jag har krambrist. Japp. Det gör mig osäker och fundersam.
Vad vill jag med mitt liv?
Vad vill jag bli?
Vart ska jag jobba i sommar?
Hur ska jag prioritera?
Hur länge kan man vänta innnan man ringer sin mamma, innan hon börjar oroa sig?
Eller tycka att man är en dålig dotter, som inte hör av sig.

Jag har mött lite väl mycket negativ senaste tiden. Och den är inte ens min. Jag vill inte ha den!

*Suckar*

Någon som vill sälja en kram?