charmkvark

Muhaha! jag skriver. Japp, jag SKRIVER igen. Snart hunnit igenom ett nytt kapitel. Vilken lycka. Vilken frihet!

Kanske skulle ta med de nya sidorna till Kaka imorgon. Det var ett tag sedan hon läste. Mycket har hänt med Mats sedan dess. Ho, ho, ho!

Sedan måste jag slänga iväg en slängkyss till pojken min. Miss you to, darling! *SMACK*

Ja, gårdagen spenderade jag nästan till fullo i soffan med sista Harry Potterboken (läste just sista sidan). Jag har inte haft möjligheten att läsa sedan i somras... känns trist...Men otroligt skönt att få ge sig i kast med påhittade liv igen. Jag får sån lust att fortsätta skriva mer!

Sedan skulle vi ha korridorsmöte med storstädning. Och vilken städning det blev! Vi länsade frysen på gammal mat (hittade fläskkotletter från 2004. URK!), svabbade och fejjade. Och nu är köket väldans rent. Nästan så man kan äta på golvet.

Efteråt så tände vi lite ljus och satte oss vid bordet och drack te. Fatima hade köpt havrekakor, som vi mumsade på. Himla mysigt hade vi det! En efter en droppade de andra av. Till slut var det bara jag och Fatima som satt kvar och pratade. Hon är en bra tjej!

Och då böjade jag sakna alla tillfärllen jag umgåtts med någon av mina marinare på tu-man-hand. Det händer alldeles för sällan numera...

Idag ska jag åka hem till Småland. Känns konstigt. Men kan nog bli rätt trevligt. Ska bara förbi skolan och hämta ut provet först. Hoppas jag fick godkännt...

Näe, jag är ingen bra bloggare. Det är redan konstaterat. Men sanningen är den att jag har massor att skriva om. Men jag känner ständigt att jag inte vill trampa någon på tårna...i alla fall inte över nätet... Och eftersom ingen läser det jag skriver...vilken roll spelar det att jag skriver alls? Men så fick jag veta att det faktiskt finns någon som läser... Och kanske är det tanken på att bli läst, som gjort att jag sitter här.
 
Så jag tänkte att jag idag ska skriva sannigen!
För drygt ett år sedan så hittade jag mitt liv. I skolan, mina nya vänner och i en ny stad. Jag hittade ett hem. I ett enda tumult av marinare, MatNatSexare och kladdkakor kände jag för första gången att jag kunde vara mig själv utan att skämmas eller be om ursäkt.

Och när jag nu återvände till Götet efter en sommar hemma i Småland fylldes jag av en ny känsla. En mer trygghetskänsla. Det komiska var att farmor visste om det innan jag gjorde det. När jag var hemma hos henne och åt lunch i somras hade hon gett mig ett milt leende och satt, med en nästan sorgsen röst:
- Vet du vad... Jag tror du kommer bli kvar på västkusten.

Vet du farmor...jag tror du har rätt! Och det skrämmer mig lite. Jag flyttade hit med ett mål i hvudet: Jag ska plugga, för att sedan rädda Östersjön! Jag kände kämparglöden i bröstet, visste att jag skulle få slå mig fram och att det skulle bli hårt... Men den här sommaren har förändrat allt.

Jag har insett att jag inte alls hör hemma på ostkusten. Jag vet inte om det är tänkt att jag ska stanna på västkusten för all framtid, men just nu vill jag inte tillbaka. Inte alls! Jag har lämnat mitt gamla liv; mitt gamla jag bakom mig. Jag har gått vidare. Mina drömmar handlar inte om Östersjön längre. De storslagna drömmarna har lagts ner...

Så nu ska jag hem till Småland om ett par dagar. För första gången sedan i somras. Och det känns som jag har genomgått en totalförvandling. Kommer de att se det? Kommer de lägga märket till det korta håret, att jag gått ner några kilo...eller hur jag lyser an insiktskraft? Eller gör jag det...

I all denna lycka över att hitta hem, så gömmer sig en osäkerhet... Om nu allt är så bra, när kommer jag då att vakna upp? Jag märker hur jag ibland försvinner från nuet och undrar hur länge man får ha det såhär? Hur länge får man trivas med sitt liv som det är och inte ha något utanför som förstör. Förra hösten rycktes jag tillbaka till mörkret då farfar lämnade jordelivet. Bara minnet får mig att känns tårarna kittla mina ögonlock. När kommer nästa bomb? Eller kan man faktiskt leva ett liv och bli lycklig på rikigt?

Jag känner mig lycklig. Jag har underbara vänner, stormtrivs med att plugga och sedan drygt fyra månader delar jag mycket tid med den skäggige. Och då jag inte kan njuta av det till fullo, utan bara oroar mig för när det kommer att ta slut... Är jag då tragisk? Och jag jobbar på det. Jag vågar mer nu. Jag är mig själv till fullo. Men ibland känner jag hur skuggorna lurar i ögonvrån. Det är inte ofta numera... Men kommer man någonsin ifrån sina onda andar? Minnen bär man ju alltid med sig. Berabetade eller inte. Och så kommer rädlan över att folk vill att jag ska vara annorlunda. Smalare, snyggare, smartare, kvickare...någon annnan.

Kanske kommer de inte märka någon skillnad då jag kommer hem till Småland. Där är jag fortfarande "dukiga flickan" som aldrig gråter, aldrig känner annat än glädje och är starkast av alla! Jag hatar henne!

Men jag älskar mig! Så nu är det färdigspelat gott folk. Inga fler lögner eller fasader. När jag åker hem, gör jag det för att leverera sanningen.


Ärlighet, är det vackraste jag vet!