Jag har ett fan. Känns konstigt, men det är sant.
När man läser "tack-sidan" i böcker står det ofta om en person i författarens närhet som "rycker sidorna ur händerna på henne/honom". Jag har alltid avundats dessa författare. Jag vill också ha någon som är så spänd på att få höra hur det går, att de sliter sidorna ur mina händer. Jag insåg inte förrän nu i julas att jag har en sån. Han rycker inte rikigt, men han skiner upp då han får något nytt att läsa och frågar mig ständigt hur det går...
Tobias. Min bästa killkompis.
När vi gick i fyran satt vi bredvid varandra. Han retades och jag körde in min stiftpenna i hans arm. Han brukar säga att jag säger gav honom blyförgiftning...
Jag trodde nog aldrig att det skulle vara han, men nu blev det så. Och jag klagar inte. Senast så sa han att ett av mina verk skulle ingå i sexualundervisningen på varje svensk högstadieskola.
*smälter*
Samtidigt är det inte konstigt att han är den som ger mig mest gensvar. Det är få som har brytt sig om mitt välbefinnande och att jag ska förstå mitt eget värde såsom han. Ibland tror jag till och med att jag inte hade överlevt utan honom. Att jag inte hade suttit där jag är idag.
När jag väl ger ut något på riktigt, då är det nog honom jag kommer att tacka mest. Tobias. Mitt alldeles första fan.
