Sex and the city
Jag hade en rikigt tjejkväll med Matilda i tisdags och gick på den tjejigaste av alla tjejfilmer som går på bio just nu. och jag skiter i vad alla kritiker tycker. Denna filmen gjorde mig rikigt, rikigt glad!!!
Jag kunde dock inte låta bli att fundera över varför den där tjejgängsgrejen bara funkar på tv. I dagens samhälle finns det aldrig tid eller möjlighet att träffas på det sättet som tejerna gör i filmen...men sedan kom jag på att jag faktiskt känner till ett sånt gäng:
Min pojkvän och hans kompisar!
De är en grupp om tio karlar som träffas varje måndag, på samma fik, vid samma tid och helt enkelt snackar. Det skvallaras inte lika mycket bland tio pojkar, som bland fyra tjejer, det pratas mest tv-spel. Och i detta gäng finns det killar som har laster precis som tjejrna i "Sex and the city". Kanske inte högklackade skor, men tatueringar, HM-kläder och motsträviga frisyrer. Och precis som i filmen finns det de som tycker om att vara i ett förhållande för att det är trevligt och andra som verkligen längtar efter den rikigta kärleken.
Och även om jag kan klarar mig utan tv-spelssnacket, så avundas jag dessa grabbar. Oavsätt vad som händer i deras liv, har de alltid tryggheten i denna måndagsträff och möjligheten att "lätt sitt hjärta" om veckans bravader eller dippar...oavsett om det är en ny tatuerinng eller om man lyckades fylla en spy-hink till tvålitersstrecket på Hultan.
En vänskap som jag, och säkert många andra tjejer än mig, är lite avundsjuk på. Jag kan gå och se "Sex and the city" och drömma mig bort...men dessa pojkar, lever filmen i verkligheten...
Pyss!
Jag kunde dock inte låta bli att fundera över varför den där tjejgängsgrejen bara funkar på tv. I dagens samhälle finns det aldrig tid eller möjlighet att träffas på det sättet som tejerna gör i filmen...men sedan kom jag på att jag faktiskt känner till ett sånt gäng:
Min pojkvän och hans kompisar!
De är en grupp om tio karlar som träffas varje måndag, på samma fik, vid samma tid och helt enkelt snackar. Det skvallaras inte lika mycket bland tio pojkar, som bland fyra tjejer, det pratas mest tv-spel. Och i detta gäng finns det killar som har laster precis som tjejrna i "Sex and the city". Kanske inte högklackade skor, men tatueringar, HM-kläder och motsträviga frisyrer. Och precis som i filmen finns det de som tycker om att vara i ett förhållande för att det är trevligt och andra som verkligen längtar efter den rikigta kärleken.
Och även om jag kan klarar mig utan tv-spelssnacket, så avundas jag dessa grabbar. Oavsätt vad som händer i deras liv, har de alltid tryggheten i denna måndagsträff och möjligheten att "lätt sitt hjärta" om veckans bravader eller dippar...oavsett om det är en ny tatuerinng eller om man lyckades fylla en spy-hink till tvålitersstrecket på Hultan.
En vänskap som jag, och säkert många andra tjejer än mig, är lite avundsjuk på. Jag kan gå och se "Sex and the city" och drömma mig bort...men dessa pojkar, lever filmen i verkligheten...
Pyss!
Bla, bla, bla...
Ja, sommaren har då tagit vid och livet består av jobb, mys med pojkvän och ett och annat skrivet ord.
Jag är utan internet i sommar och kommer springa på bibliotekte för att att kunna ha kontakt med omvärlden.
Att bo hos pojken är i nuläget väldigt trevligt. Det var stormigt fram tills i söndags. Sedan slutade stormen och vi njuter av stiltje och solsken! Ja, i vårt förhållande i alla fall.
Tiden går konstigt fort...
Ska hem helgen efter midsommar. Ser fram emot det. Att karmas med Kaka och mina systrar och få skratta med Svenne. Ska rota igenom mammas recept också. Saknar hennes mat... Konstigt att åka hem till farmors gamla hus (mina föräldrars nya). Som hemma fast annorlunda. Hoppas de fått lite ordning tils jag kommer hem.
Har insett att jag är rik. Har lyckats spara massa pengar nu i sommar... Och då har jag redan shoppat upp lite...Har ändå massor kvar. Det är bra!
Kram på er!
PS. Är ni i Götet-trakten och har tråkigt? Skicka iväg en pling! I sommar är det torka då det kommer till tid jag ska spendera med vänner. Ds
Jag är utan internet i sommar och kommer springa på bibliotekte för att att kunna ha kontakt med omvärlden.
Att bo hos pojken är i nuläget väldigt trevligt. Det var stormigt fram tills i söndags. Sedan slutade stormen och vi njuter av stiltje och solsken! Ja, i vårt förhållande i alla fall.
Tiden går konstigt fort...
Ska hem helgen efter midsommar. Ser fram emot det. Att karmas med Kaka och mina systrar och få skratta med Svenne. Ska rota igenom mammas recept också. Saknar hennes mat... Konstigt att åka hem till farmors gamla hus (mina föräldrars nya). Som hemma fast annorlunda. Hoppas de fått lite ordning tils jag kommer hem.
Har insett att jag är rik. Har lyckats spara massa pengar nu i sommar... Och då har jag redan shoppat upp lite...Har ändå massor kvar. Det är bra!
Kram på er!
PS. Är ni i Götet-trakten och har tråkigt? Skicka iväg en pling! I sommar är det torka då det kommer till tid jag ska spendera med vänner. Ds
Knäppa föräldrar och underbara mor-&farföräldrar
Jag har fått en ny vän. Ja, jag vet att jag är sån som får nya vänner hela tiden, men den här tjejen och jag klickade från första stund. Jag var hemma hos henne nästan hela dagen igår och gjorde inte så mycket....Vi pratade, om allt möjligt! Det är så sällan jag umgås med vänner på tu-man-hand, så detta var verkligen uppskattat!
Och det dröjde inte länge innan vi kom in på konstiga föräldrar. Och när vi satt där och pratade slog det mig: Väldigt många (jag säger inte alla) av mina vänner har föräldrar som är lite småknäppa och ibland kan ta till så fruktansvärt barnsliga metoder för att få sin vilja igenom. Sandlådefasoner!
Dels kan jag inte låta bli att undra vart det gick snett. När i sina liv de slutade de utvecklas och slutade bli kloka. Och dels blir jag orolig att jag själv ska bli sån. Nu, när man inte har barn, är det så lätt att säga att man kommer att bli en bra mamma och man kommer göra si och man kommer göra så.
Min mamma säger att min mormor inte var en bra mamma. Men min mormor är en FANTASTISk mormor! Precis som min farfar aldrig lekte med sina barn, men innan sin bortgång fanns det ingen så lekte med sina barnbarn så mycket som honom. Är det först då man blivit rikigt gammal som man kan se det fina i livet? Som man kan njuta av barns sällskap, och bli deras vänner? Jag vill tro på att saker är annorlunda nu. Att när jag får barn, kommer jag vara en stabilare människa och ha en trygg ekonomi och en trygg relation till barnets far (ja, ni vet alla att jag egentligen tänker Magnus där). Men jag tror ju att alla vill ge sina barn det bästa möjliga... Så varför misslyckas föräldrar hela tiden? Och vad är det då som gör att vissa föräldrar lyckas?
Jag tror det handlar om en balans. Tydliga regler för barnen, samtidigt som man ska överrösa dem med kärlek och kramar. Och alltid, ALLTID stötta dem i sina beslut, vare sig det är skaffa en tatuering, en hund eller ett hus. Barn behöver stöttning. Och man måste inse att ens barn kommer fatta fel beslut i vissa situationer, men man behöver det också för sin egen utveckling.
Min idrottslärare på gymnasiet sa till mig en gång:
-Nina, du kommer att bli en underbar mamma.
Och även fast hon sedan vägrade ge mig ett MVG i betyg, utan jag fick bara ett VG, så tror jag på de orden.
Jag kommer att bli en underbar mamma!
Och det dröjde inte länge innan vi kom in på konstiga föräldrar. Och när vi satt där och pratade slog det mig: Väldigt många (jag säger inte alla) av mina vänner har föräldrar som är lite småknäppa och ibland kan ta till så fruktansvärt barnsliga metoder för att få sin vilja igenom. Sandlådefasoner!
Dels kan jag inte låta bli att undra vart det gick snett. När i sina liv de slutade de utvecklas och slutade bli kloka. Och dels blir jag orolig att jag själv ska bli sån. Nu, när man inte har barn, är det så lätt att säga att man kommer att bli en bra mamma och man kommer göra si och man kommer göra så.
Min mamma säger att min mormor inte var en bra mamma. Men min mormor är en FANTASTISk mormor! Precis som min farfar aldrig lekte med sina barn, men innan sin bortgång fanns det ingen så lekte med sina barnbarn så mycket som honom. Är det först då man blivit rikigt gammal som man kan se det fina i livet? Som man kan njuta av barns sällskap, och bli deras vänner? Jag vill tro på att saker är annorlunda nu. Att när jag får barn, kommer jag vara en stabilare människa och ha en trygg ekonomi och en trygg relation till barnets far (ja, ni vet alla att jag egentligen tänker Magnus där). Men jag tror ju att alla vill ge sina barn det bästa möjliga... Så varför misslyckas föräldrar hela tiden? Och vad är det då som gör att vissa föräldrar lyckas?
Jag tror det handlar om en balans. Tydliga regler för barnen, samtidigt som man ska överrösa dem med kärlek och kramar. Och alltid, ALLTID stötta dem i sina beslut, vare sig det är skaffa en tatuering, en hund eller ett hus. Barn behöver stöttning. Och man måste inse att ens barn kommer fatta fel beslut i vissa situationer, men man behöver det också för sin egen utveckling.
Min idrottslärare på gymnasiet sa till mig en gång:
-Nina, du kommer att bli en underbar mamma.
Och även fast hon sedan vägrade ge mig ett MVG i betyg, utan jag fick bara ett VG, så tror jag på de orden.
Jag kommer att bli en underbar mamma!
