Knäppa föräldrar och underbara mor-&farföräldrar
Jag har fått en ny vän. Ja, jag vet att jag är sån som får nya vänner hela tiden, men den här tjejen och jag klickade från första stund. Jag var hemma hos henne nästan hela dagen igår och gjorde inte så mycket....Vi pratade, om allt möjligt! Det är så sällan jag umgås med vänner på tu-man-hand, så detta var verkligen uppskattat!
Och det dröjde inte länge innan vi kom in på konstiga föräldrar. Och när vi satt där och pratade slog det mig: Väldigt många (jag säger inte alla) av mina vänner har föräldrar som är lite småknäppa och ibland kan ta till så fruktansvärt barnsliga metoder för att få sin vilja igenom. Sandlådefasoner!
Dels kan jag inte låta bli att undra vart det gick snett. När i sina liv de slutade de utvecklas och slutade bli kloka. Och dels blir jag orolig att jag själv ska bli sån. Nu, när man inte har barn, är det så lätt att säga att man kommer att bli en bra mamma och man kommer göra si och man kommer göra så.
Min mamma säger att min mormor inte var en bra mamma. Men min mormor är en FANTASTISk mormor! Precis som min farfar aldrig lekte med sina barn, men innan sin bortgång fanns det ingen så lekte med sina barnbarn så mycket som honom. Är det först då man blivit rikigt gammal som man kan se det fina i livet? Som man kan njuta av barns sällskap, och bli deras vänner? Jag vill tro på att saker är annorlunda nu. Att när jag får barn, kommer jag vara en stabilare människa och ha en trygg ekonomi och en trygg relation till barnets far (ja, ni vet alla att jag egentligen tänker Magnus där). Men jag tror ju att alla vill ge sina barn det bästa möjliga... Så varför misslyckas föräldrar hela tiden? Och vad är det då som gör att vissa föräldrar lyckas?
Jag tror det handlar om en balans. Tydliga regler för barnen, samtidigt som man ska överrösa dem med kärlek och kramar. Och alltid, ALLTID stötta dem i sina beslut, vare sig det är skaffa en tatuering, en hund eller ett hus. Barn behöver stöttning. Och man måste inse att ens barn kommer fatta fel beslut i vissa situationer, men man behöver det också för sin egen utveckling.
Min idrottslärare på gymnasiet sa till mig en gång:
-Nina, du kommer att bli en underbar mamma.
Och även fast hon sedan vägrade ge mig ett MVG i betyg, utan jag fick bara ett VG, så tror jag på de orden.
Jag kommer att bli en underbar mamma!
Och det dröjde inte länge innan vi kom in på konstiga föräldrar. Och när vi satt där och pratade slog det mig: Väldigt många (jag säger inte alla) av mina vänner har föräldrar som är lite småknäppa och ibland kan ta till så fruktansvärt barnsliga metoder för att få sin vilja igenom. Sandlådefasoner!
Dels kan jag inte låta bli att undra vart det gick snett. När i sina liv de slutade de utvecklas och slutade bli kloka. Och dels blir jag orolig att jag själv ska bli sån. Nu, när man inte har barn, är det så lätt att säga att man kommer att bli en bra mamma och man kommer göra si och man kommer göra så.
Min mamma säger att min mormor inte var en bra mamma. Men min mormor är en FANTASTISk mormor! Precis som min farfar aldrig lekte med sina barn, men innan sin bortgång fanns det ingen så lekte med sina barnbarn så mycket som honom. Är det först då man blivit rikigt gammal som man kan se det fina i livet? Som man kan njuta av barns sällskap, och bli deras vänner? Jag vill tro på att saker är annorlunda nu. Att när jag får barn, kommer jag vara en stabilare människa och ha en trygg ekonomi och en trygg relation till barnets far (ja, ni vet alla att jag egentligen tänker Magnus där). Men jag tror ju att alla vill ge sina barn det bästa möjliga... Så varför misslyckas föräldrar hela tiden? Och vad är det då som gör att vissa föräldrar lyckas?
Jag tror det handlar om en balans. Tydliga regler för barnen, samtidigt som man ska överrösa dem med kärlek och kramar. Och alltid, ALLTID stötta dem i sina beslut, vare sig det är skaffa en tatuering, en hund eller ett hus. Barn behöver stöttning. Och man måste inse att ens barn kommer fatta fel beslut i vissa situationer, men man behöver det också för sin egen utveckling.
Min idrottslärare på gymnasiet sa till mig en gång:
-Nina, du kommer att bli en underbar mamma.
Och även fast hon sedan vägrade ge mig ett MVG i betyg, utan jag fick bara ett VG, så tror jag på de orden.
Jag kommer att bli en underbar mamma!
Kommentarer
Trackback
