charmkvark

Kvällen igår spenderades med världens finaste Jossan. Det är så märkligt. När jag är med henne, då är jag mig själv mest. Då tänker jag inte på vad jag säger eller hur jag beter mig. Då är jag helt och fullt avslappanad. Då är det bara hon och jag och resten av världen spelar ingen roll. Och vi kan prata om ALLT. Och sedan inspirerar hon mig. Ger mig ny energi och jag kan uppskatta små saker i vardagen, som jag annars så lätt ser förbi.

Jag trodde att jag idag skulle vara jättestressad. Mycket att fixa i skolan (trots att det är en ledig dag för mig). Så jag träffade min labbis vid nio på morgonen. Vi skrev en labbrapport och fixade till returen på en annan. Sedan skrev vi flödesschema och reaktioner för en labb vi har nästa fredag. Vi gick förbi vår labbassistent och lämnade in papprena innan vi gick till datasalen och skrev riskdeklaration för måndagens labb. Klart!

Så här sitter jag nu. I datasalen och väntar på att tiden ska gå. Jag ska möta pojken och en av mina småkusiner (eller ja...han är inte så liten längre...) nere vid centralen vid 14:10... Så nu sitter jag av tiden. Kanske skulle äta lite lunch... Vi ska sedan dra vidare hem mot de småländska skogaren. det årliga pepperkaksbaket hos mormor hägrar! Det är alltid lika roligt. trots att vi alla håller på att bli stora. I år är det dessutom många av ungdomarna som ska ha med sina respektive. Mjölkrig utlovas!

Sedan är det farfars årsdag...Det känns märkligt... Det har redan gått ett år sedan han gick bort. Så mycket har hänt sedan dess. Jag har kännt så mycet. Tänkt så mycket. Vänjer man sig någon gång? Vid döden?
Mamma pratade om att vi kanske skulle besöka graven på söndag. Jag har inte varit vid den än. Skäms lite för det. Men det känns så overkligt. Farfars grav...Så fel...