Omvärdera mina värderingar
Det är så märkligt. Jag tror inte jag är ensam om att känna att jag INTE vill bli som min mor. Och ändå, trots att jag flyttat till andra sidan Sverige...så kan jag inte undvika henne.
Igårkväll sa jag något. Utan att tänka mig för. Och jag hörde min röst, det var jag som pratade, men det var hennes ord. Och de orden sårade. JAG sårade. Och det fick mig att börja tänka. Omvärdera mina värderingar. De normer jag har växt upp med och alltid tagit som min grund, de kanske inte är så rätt ändå. Att göra saker på ett annat sätt behöver ju inte betyda att det är fel. Bara annorlunda.
Ta köksbordet som exempel. Jag är uppväxt med att man ska sitta på rumpan, med benen frammåt. Man ska vänta med att ta mat tills alla satt sig och mamma säger varsegoda och man låter alltid gästerna ta mat först. Sedan börjar man inte äta förrän alla fått mat. Man använder BÅDE kniv och gaffel och får absolut inte äta med händerna. Man sitter stilla medan man äter och när man är klar, tackar man för maten och ställer sin tallrik på diskbänken ev till och med i diskmaskinen. Och om man missköter detta kan man bli tillsagt att gå till sitt rum. Detta har alltid varit "rätt" för mig förrut...
Men nu är jag inte lika säker. Jag avskydde reglen med att sitta på rumpan. Maten smakar inte annorlunda bara för att man sitter på ett visst sätt. Och jag vet att det var jättejobbigt att sitta på rumpan när man var liten, för man kom liksom inte upp ordentligt... Så... vad är rätt och vad är fel? Jag tycker att en del av de grejer jag lärt mig kan vara "rätt" i alla fall, men är det min åsikt, eller är det en åsikt som jag blivit lärd att ha? Mycket som händer vid min familjs köksbordet känns som artighetsgrejer. Sånt man gör då man är hos främlingar och ska "uppföra sig". Men jag vet att många av våra middagar har vänt väldigt plötsligt då mamma får ett utbrott över att man inte sitter stilla. Stämningen är förstörd.
Jag älskar mat. Både att laga och att äta. Men hur vikigt är det med vad som händer vid köksbordet?
JAG tycker det är mysigt att äta alla tillsammans. Sitta runt ett köksbord och dela med sig av dagens händelser. Men förutom det, så är jag inte längre säker...
Så kommer nästa fråga: Hur kommer jag uppfostra mina barn?
Jag tror åtmisnstone att de ska få sitta som de vill... Om man ska njuta av mat, så kan det väl inte skada att sitta bekvämt? Eller...?
Igårkväll sa jag något. Utan att tänka mig för. Och jag hörde min röst, det var jag som pratade, men det var hennes ord. Och de orden sårade. JAG sårade. Och det fick mig att börja tänka. Omvärdera mina värderingar. De normer jag har växt upp med och alltid tagit som min grund, de kanske inte är så rätt ändå. Att göra saker på ett annat sätt behöver ju inte betyda att det är fel. Bara annorlunda.
Ta köksbordet som exempel. Jag är uppväxt med att man ska sitta på rumpan, med benen frammåt. Man ska vänta med att ta mat tills alla satt sig och mamma säger varsegoda och man låter alltid gästerna ta mat först. Sedan börjar man inte äta förrän alla fått mat. Man använder BÅDE kniv och gaffel och får absolut inte äta med händerna. Man sitter stilla medan man äter och när man är klar, tackar man för maten och ställer sin tallrik på diskbänken ev till och med i diskmaskinen. Och om man missköter detta kan man bli tillsagt att gå till sitt rum. Detta har alltid varit "rätt" för mig förrut...
Men nu är jag inte lika säker. Jag avskydde reglen med att sitta på rumpan. Maten smakar inte annorlunda bara för att man sitter på ett visst sätt. Och jag vet att det var jättejobbigt att sitta på rumpan när man var liten, för man kom liksom inte upp ordentligt... Så... vad är rätt och vad är fel? Jag tycker att en del av de grejer jag lärt mig kan vara "rätt" i alla fall, men är det min åsikt, eller är det en åsikt som jag blivit lärd att ha? Mycket som händer vid min familjs köksbordet känns som artighetsgrejer. Sånt man gör då man är hos främlingar och ska "uppföra sig". Men jag vet att många av våra middagar har vänt väldigt plötsligt då mamma får ett utbrott över att man inte sitter stilla. Stämningen är förstörd.
Jag älskar mat. Både att laga och att äta. Men hur vikigt är det med vad som händer vid köksbordet?
JAG tycker det är mysigt att äta alla tillsammans. Sitta runt ett köksbord och dela med sig av dagens händelser. Men förutom det, så är jag inte längre säker...
Så kommer nästa fråga: Hur kommer jag uppfostra mina barn?
Jag tror åtmisnstone att de ska få sitta som de vill... Om man ska njuta av mat, så kan det väl inte skada att sitta bekvämt? Eller...?
Kommentarer
Trackback
