charmkvark

Minnen. De är så märkliga. Att man kan ha så många. Att det finns så mycket som kan framkalla dem; platser, dofter, röster, ansikten, känslor... Och det som är ännu märkligare är det när man glömmer. Då det som var minnen bara är färgskiftningar. Utsmetade skuggor, som inte går att tolka. Ibland försvionner de helt. Man kan inte frammana en enda liten skugga. Borta.

Jag har alltid haft svårt att minnas saker, därför började jag skriva som liten. Jag var inte gammal när jag  skaffade min första dagbok och jag var nog tidigare än de flesta med att skaffade kalender. För mig är det en överlevnadsstrategi att skriva ner saker som ska göras eller jag har gjort. Ett sätt att minnas. Och trots dessa blir en del minnen till platt text. Det enda som återstår. Ord om något jag gjort, som hur många gånger jag än läser det, inte känner igen. Det är skrämmande. Som en minnesförlust. Jag tror att detta beror på att jag förtränger de minnen som jag upplever som obehagliga och då följer en del trevliga minnen med av misstag. Kan tyckas sorgligt, men det är vardag för mig.

Utan mina dagböcker eller min kalender, skulle jag inte ha någon koll eller kontroll. Jag skulle vara handikappad. Eller är det det jag är nu? Då jag inte kan klara mig utan papper och penna?

Jag har alltid undrat om detta kommar förändras när jag blir äldre. Kan man träna upp sitt minne att komma ihåg mer, eller kommer varje nytt minne, knuffa ut ett gammalt? Och vilka minnen är sanning? Hur många minnen förvränger man själv i en tro på att det var bättre eller sämre? Jag känner mig hjälplös i fallet. Minnen är så viktiga. Det är de som bygger upp jaget och skapar den man är. Utan minnen blir man tom. Borta.