Alla blir vi vuxna någon gång... förhoppningsvis.
Det viktigaste för mig som författare är att läsaren förstår mig. Det är min uppgift att förmedla rätt känsla i mina skrivna ord. Jag har insett att jag misslyckats med det här i bloggen och måste därför förtydliga det hela.
För några dagar sedan skrev jag ett blogginlägg om att det är svårt att hitta "män" här i Sverige. Eftersom jag endast kan utgå ifrån mina egna erfarenheter utgick jag ifrån de förhållanden jag haft och kan helt ärligt säga att jag alltid varit den mogna i mina förhållanden. Tyvärr höll jag inte fast vid detta tillräckligt mycket i inlägget och det har nu dykt upp kommentarer om att det är barnsligt att fördömma alla killar.
Så rättelse:
Jag vet att det finns mogna killar, jag har bara inte varit tillsammans med en sån, tyvärr.
Detta är på sätt och vis lika mycket mitt eget fel som killarnas. Jag kan bara säga att jag inte visste bättre. När min första pojkvän inte vågade visa upp mig som sin flickvän och därefter dumpade min via mail på nyårsafton... Ja, förstår själva att det inte är någon bra början. Det var först när jag träffade Magnus som jag lärde mig vad respekt i förhållanden innebär.
Dessutom tror jag att det oansvariga beteende som jeg beskrev inte bara finns hos killar; jag tror det är en del av vårt samhälle idag. Titta bara på alla förstfödeskor som idag kan vara långt över 30 (ibland till och med över 40). Jag förnekar inte att detta till stor del har att göra med att man idag vill skapa sig en karriär innan man startar familj, men för mig är det också ett sätt att skjuta på rollen som ansvarstagande. Men detta beteende återfinns även hos de kvinnor som inte pluggar vidare och "satsar på karriären". Shit, det finns säkert massor som kommer missförstå det här med...
Att säga till en annan människa att den inte är mogen eller vuxen är svårt. Det möts med sådant agg. Alla tar illa vid sig av ett sånt påstående, så jag är väl dum i huvudet som ger mig in i debatten. Kanske måste man vara medveten om att man har en personlig måttstock för vad som är vuxet och när man klivit in i det stadiet.
Magnus ansåg sig vara vuxen eftersom han hade ett fast jobb. Det är en deffinition av att vara vuxen, det håller jag med om, men det finns många olika sätt att ta ansvar och dessa sätt rangordnas sedan olika för alla. Jag och Magnus hade inte samma måttstock. Och har man olika måttstock är det svårare att få en fungerande vardag.
Jag undrar om det finns en "rätt" måttstock...?
För några dagar sedan skrev jag ett blogginlägg om att det är svårt att hitta "män" här i Sverige. Eftersom jag endast kan utgå ifrån mina egna erfarenheter utgick jag ifrån de förhållanden jag haft och kan helt ärligt säga att jag alltid varit den mogna i mina förhållanden. Tyvärr höll jag inte fast vid detta tillräckligt mycket i inlägget och det har nu dykt upp kommentarer om att det är barnsligt att fördömma alla killar.
Så rättelse:
Jag vet att det finns mogna killar, jag har bara inte varit tillsammans med en sån, tyvärr.
Detta är på sätt och vis lika mycket mitt eget fel som killarnas. Jag kan bara säga att jag inte visste bättre. När min första pojkvän inte vågade visa upp mig som sin flickvän och därefter dumpade min via mail på nyårsafton... Ja, förstår själva att det inte är någon bra början. Det var först när jag träffade Magnus som jag lärde mig vad respekt i förhållanden innebär.
Dessutom tror jag att det oansvariga beteende som jeg beskrev inte bara finns hos killar; jag tror det är en del av vårt samhälle idag. Titta bara på alla förstfödeskor som idag kan vara långt över 30 (ibland till och med över 40). Jag förnekar inte att detta till stor del har att göra med att man idag vill skapa sig en karriär innan man startar familj, men för mig är det också ett sätt att skjuta på rollen som ansvarstagande. Men detta beteende återfinns även hos de kvinnor som inte pluggar vidare och "satsar på karriären". Shit, det finns säkert massor som kommer missförstå det här med...
Att säga till en annan människa att den inte är mogen eller vuxen är svårt. Det möts med sådant agg. Alla tar illa vid sig av ett sånt påstående, så jag är väl dum i huvudet som ger mig in i debatten. Kanske måste man vara medveten om att man har en personlig måttstock för vad som är vuxet och när man klivit in i det stadiet.
Magnus ansåg sig vara vuxen eftersom han hade ett fast jobb. Det är en deffinition av att vara vuxen, det håller jag med om, men det finns många olika sätt att ta ansvar och dessa sätt rangordnas sedan olika för alla. Jag och Magnus hade inte samma måttstock. Och har man olika måttstock är det svårare att få en fungerande vardag.
Jag undrar om det finns en "rätt" måttstock...?
Kommentarer
Trackback
