charmkvark

Jag hamnade i en flera timmar lång diskussion med Elisabeth igår. Ju mer jag umgås med den kvinnan, desto mer tycker jag om henne.

Elisabeth har pojkvän i Turkiet och vi började prata om mognaden på män i Sverige. Våra slutsatser var att det inte finns så mycket män här. I Sverige finns det en stor rädsla för att bli vuxen och ta ansvar som gör att killarna kan befinna sig i pojk-stadiet långt över 30 (kanske till och med över 40).

Själv kan jag säga att alla de pojkvänner jag har haft har alla varit yngre än mig till mognad. Och då har jag varit tillsammans med en del äldre (till och med mycket äldre) killar, men det har alltid varit samma sak:

De vågar inte satsa.
De är rädda för förändringar.
De vill inte ta ansvar.
De vägrar att kompromissa.
De är inskränkta och tror att om de är tillräckligt envisa så kommer hela världen böja sig efter deras vilja.

Vad hände med ödmjukheten? Vad hände med att vara stolt över att vara man? Varför är det ingen som eftersträvar det idag?

Då jag hade gått upp till mitt rum försökte jag få igång samma diskussion med Anders via sms. Han hade bara ett svar: allt är feministeras fel. Om nu mannen fått en möjlighet att sluta ta ansvar och sluta försörja familjen så är det rätt bekvämt.

Men jag tycker det är att ta för lätt på debatten och bara gömma sig under svepskäl. Elisabeth berättade om sin pojkvän (som är fyra år yngre än henne) men mycket mer mogen än någon svensk kille hon träffat. I Turkiet är man stolt över att vara man och vuxen.

Hon berättade om ett tillfälle då hon träffat en kille om hade fru och barn och egen firma. Han bad henne gissa hans ålder. Hon sa att i Sverige hade hon gissat på att han var 40. Han var 22.

Jag vet inte vems fel det är att killar idag är ignoranta och oflexibla. Jag vet bara att jag inte tänker tollerera en sån till som pojkvän. Det är slut på det nu.

Jag är redo att satsa på framtiden och välkomnar förändringhar med öppna armar.

Vad är det ni är så rädda för?