Villa, volvo, vovve... why?
Jag tror att jag genomgår en identitetskris just nu. Tror inte det är åldersnoja, bara min framtid känns så oviss att jag inte vet vad jag vill längre...
För bara ett år sedan hade jag drömmar om en familj; ett bröllop med mig i vitt (inte kyrkligt, mer som en stor 20-talsfest) och springande barnafötter mot trägolv.
Nu vet jag inte längre. Ju mer andra i min omgivning blir seriösa, skaffar sig partners, förlovar sig och skaffar barn, desto mer tveksam blir jag. Jag trodde det var vad jag också ville. Nu är jag inte säker längre...
Kanske är det så att jag är färgad av att jag är singel. Det är lättare att förneka då man inte har någon att dela drömmar med. Men tänk om det inte är så?
Nu när jag tänker på framtid och drömmar ser jag fortfarande huset vid havet; med pianotoner och ett stort bibliotek. Men nu är jag ensam, ingen partner, inga barn. Kanske en katt eller två, men that's it. Och så mitt skivande förstås. Mina framtidstankar är fulla av skrivande; böcker jag vill ge ut, priser jag vill vinna, mässor jag vill åka på, förebilden jag vill vara. De drömmarna känns så nära att jag kan känna deras andetag mot min kind. DET är min framtid.
Någon sa för lite sen att jag har problem med att lita på folk. Jag tro att han har rätt. Det blir så då man blivit bränd många gånger. Och jag har frågat mig tidigare om man kan bli bränd för många gånger... Det handlar inte om att jag inte tror att jag kan bli förälskad igen, eller kan hitta någon som kan falla för mig; snarare att jag tvivlar på att det finns någon som kan göra mig lycklig. Lyckligast är jag i skrivandets rus. Vissa dagar är det det som håller mig flytande.
Magnus visste alltid att om jag var tvungen att välja skulle jag välja skrivandet framför honom. Han hade valt mig framför allt. Gör det honom storsint eller mig viljestark?
Jag tror inte att jag bryr mig egentligen. För oavsett hur många gång mitt självförtroende blivit knäckt, så har mina drömmar alltid varit lika levande. Och ju sämre jag mår numera, desto mer bestämd blir jag att lyckas. För det är så, jag ska få min första bok antagen innan jag fyller 26. Ni får planera in ett releasparty i vår.
Det är det som håller mig flytande...
PS. Jättegrattis till Svenne och Nilla som förlovade sig i tisdags! Ni förtjänar verkligen varandra. Älskar er båda! DS.
För bara ett år sedan hade jag drömmar om en familj; ett bröllop med mig i vitt (inte kyrkligt, mer som en stor 20-talsfest) och springande barnafötter mot trägolv.
Nu vet jag inte längre. Ju mer andra i min omgivning blir seriösa, skaffar sig partners, förlovar sig och skaffar barn, desto mer tveksam blir jag. Jag trodde det var vad jag också ville. Nu är jag inte säker längre...
Kanske är det så att jag är färgad av att jag är singel. Det är lättare att förneka då man inte har någon att dela drömmar med. Men tänk om det inte är så?
Nu när jag tänker på framtid och drömmar ser jag fortfarande huset vid havet; med pianotoner och ett stort bibliotek. Men nu är jag ensam, ingen partner, inga barn. Kanske en katt eller två, men that's it. Och så mitt skivande förstås. Mina framtidstankar är fulla av skrivande; böcker jag vill ge ut, priser jag vill vinna, mässor jag vill åka på, förebilden jag vill vara. De drömmarna känns så nära att jag kan känna deras andetag mot min kind. DET är min framtid.
Någon sa för lite sen att jag har problem med att lita på folk. Jag tro att han har rätt. Det blir så då man blivit bränd många gånger. Och jag har frågat mig tidigare om man kan bli bränd för många gånger... Det handlar inte om att jag inte tror att jag kan bli förälskad igen, eller kan hitta någon som kan falla för mig; snarare att jag tvivlar på att det finns någon som kan göra mig lycklig. Lyckligast är jag i skrivandets rus. Vissa dagar är det det som håller mig flytande.
Magnus visste alltid att om jag var tvungen att välja skulle jag välja skrivandet framför honom. Han hade valt mig framför allt. Gör det honom storsint eller mig viljestark?
Jag tror inte att jag bryr mig egentligen. För oavsett hur många gång mitt självförtroende blivit knäckt, så har mina drömmar alltid varit lika levande. Och ju sämre jag mår numera, desto mer bestämd blir jag att lyckas. För det är så, jag ska få min första bok antagen innan jag fyller 26. Ni får planera in ett releasparty i vår.
Det är det som håller mig flytande...
PS. Jättegrattis till Svenne och Nilla som förlovade sig i tisdags! Ni förtjänar verkligen varandra. Älskar er båda! DS.
Kommentarer
Postat av: Maggie
Usch, det var forkrossande att se att du fatt hora att du har problem att lita pa andra. Det ar inte den Nina jag ser framfor mig och jag vill inte behova se heller. Kramar och en fin lat till dig: http://open.spotify.com/track/4DH3BYVV6PJibhc7ROejtj
Trackback
