Sexualitet
Det kan vara ett laddat ord. Om det innebär att man är något annat än hetro.
Själv har jag aldrig funderat över saken. Jag förvisso alltid blivit kär i killar, men jag har aldrig funderat över det hela. Inte ens den gången då jag lyckades få ett lesbiska par att börja bråka. En av dem (pojk-flickan) dansade med mig och den andra (flick-flickan) tyckte inte att det var okej.
Jag gör aldrig skillnad på folk beroende på deras sexualitet. Så länge människor i min omgivning är lyckliga så spelar resten ingen roll. Jag menar... Hade jag och Magnus gift oss hade hans bästa kompis Offer fått gå med som en av brudtärnorna. Japp ni hörde rätt; klänning och hela kittet!
Däremot verkar personer med andra läggningar dras till mig. Kanske är det för att jag inte dömmer dem.
Jag fick min första homosexuelle kompis på gymnasiet. Eller ja, det var två som dök upp samtidigt. Två killar. Den ene i rosa tuppkam och klänning, den andra med sönderblekt hår och läspande tunga. De var härliga! Specillt han som läspade. Han kan jag sakna ibland.
Men detta innebär också att jag hört mycket om hur det är att vara något annat än hetro i dagens Sverige. Om hur föräldrar och vänner vägrar förstå. Hur flickvänner plötsligt "övertalat" deras dotter att bli kär i en tjej. Eller hur hennes son "är för ung för att veta sånt" eller att det hela "kommer att gå över".
Jag känner mig ställd.
Idag fick jag frågan hur jag skulle reagera om ett av mina barn kom hem och sa att de var homosexuella.
Jag tror inte jag skulle reagera alls. Däremot skulle jag nog bli nyfiken över om han/hon träffat någon speciell (ni vet ju hur jag är när det käller att tota ihop kärlekspar).
- Men ser du inte att man ska vara kvinna och man i en relation?
Jag tänkte efter.
- Relationer bygger på kärlek, inte på kön.
För mig är det så enkelt. För mig är det svårt att förstå hur det inte kan vara så enkelt.
Jag tycker om människor för hur de är, inte vem de är kära i.
Är det för naivt att tänka så? Eller är jag bara före min tid?
Jag kan hålla med om att det där med sexualitet blivit lite för vikigt i vissa sammanhang. Som att man måste veta vilket fack man tillhör!
Jag tror inte jag tänker mig någonstans, jag vet bara att jag fallit för killar... än så länge.
Själv har jag aldrig funderat över saken. Jag förvisso alltid blivit kär i killar, men jag har aldrig funderat över det hela. Inte ens den gången då jag lyckades få ett lesbiska par att börja bråka. En av dem (pojk-flickan) dansade med mig och den andra (flick-flickan) tyckte inte att det var okej.
Jag gör aldrig skillnad på folk beroende på deras sexualitet. Så länge människor i min omgivning är lyckliga så spelar resten ingen roll. Jag menar... Hade jag och Magnus gift oss hade hans bästa kompis Offer fått gå med som en av brudtärnorna. Japp ni hörde rätt; klänning och hela kittet!
Däremot verkar personer med andra läggningar dras till mig. Kanske är det för att jag inte dömmer dem.
Jag fick min första homosexuelle kompis på gymnasiet. Eller ja, det var två som dök upp samtidigt. Två killar. Den ene i rosa tuppkam och klänning, den andra med sönderblekt hår och läspande tunga. De var härliga! Specillt han som läspade. Han kan jag sakna ibland.
Men detta innebär också att jag hört mycket om hur det är att vara något annat än hetro i dagens Sverige. Om hur föräldrar och vänner vägrar förstå. Hur flickvänner plötsligt "övertalat" deras dotter att bli kär i en tjej. Eller hur hennes son "är för ung för att veta sånt" eller att det hela "kommer att gå över".
Jag känner mig ställd.
Idag fick jag frågan hur jag skulle reagera om ett av mina barn kom hem och sa att de var homosexuella.
Jag tror inte jag skulle reagera alls. Däremot skulle jag nog bli nyfiken över om han/hon träffat någon speciell (ni vet ju hur jag är när det käller att tota ihop kärlekspar).
- Men ser du inte att man ska vara kvinna och man i en relation?
Jag tänkte efter.
- Relationer bygger på kärlek, inte på kön.
För mig är det så enkelt. För mig är det svårt att förstå hur det inte kan vara så enkelt.
Jag tycker om människor för hur de är, inte vem de är kära i.
Är det för naivt att tänka så? Eller är jag bara före min tid?
Jag kan hålla med om att det där med sexualitet blivit lite för vikigt i vissa sammanhang. Som att man måste veta vilket fack man tillhör!
Jag tror inte jag tänker mig någonstans, jag vet bara att jag fallit för killar... än så länge.
Kommentarer
Trackback
