charmkvark

Hade en jätteintressant diskussion om evig kärlek med Ardi tidigare idag.
(Och jag trodde att jag var romantiker. Jisses!)

Efteråt började jag fundera över mina singelvänner och insåg att det verkar finnas två trender just nu.

Den ena är att man är så sjukt rädd över att inte hitta någon att dela livet med att man ständigt söker efter en partner och detta med en hjälplös hysteri i blicken.

Den andra är de där som "vill vara singlar". De som vill satsa på karriär eller som anser att de inte är mogna eller helt enkelt inte har tid; kärleken får vänta.

Själv känner jag att jag bara vill vara. Kärlek kommer när den kommer, den går inte att tidsbestämma.

Det som ändå är gemensamt för dess två kategorier är att de verkar ha glömt bort att man är två i en kärleksrealtion; oavsett om den är olycklig eller ej. När blev alla så egoistiska?

Man är två som måste älska samtidigt i livet. För mig är det bara fånigt om man då ska kläcka ur sig "jag har inte tid" eller inte våga tro på att det finns där ute, utan är beredd att ta den första bästa.

Vi är inte 40 (än) och livet ligger både framför och bakom oss. Har du inte mer tilltro till din egen lycka tycker jag det är sorgligt. Verkligen.

Min lillasyster hittade sin kärlek på gymnasiet och jag unnar henne det var minut. Själv vet jag inte alls vad framtiden bär med sig till mig. Men jag känner inte att det finns anledning till att oroa mig över det hela. Livet är ju ett äventyr och är till för att levas; med kärlek eller utan.

Och det är väl klart jag hoppas min min karl finns där ute någonstans. Man vill ju inte hamna ensam med en katt.

Fast jag skulle nog överleva det med.

PS. Personer som precis kommit ut ur långa förhållanden utesluter jag från dessa kategorier. De är inte i sina sinnens fulla bruk kan man säga. Som jag då. DS.