Jag är ett sus i vildmarken
Kylan biter i kinderna. Luften runt omkring mig pressas mot min kropp; försöker att hålla mig tillbaka. Det är inte meningen att människor ska röra sig i dessa hasitgheter. Och vilka hastigheter!
Jag har ett svagt minne av att jag en gång i tiden var rädd för de svarta backarna. Det har jag inte längre.
Ju brantare desto bättre. Ju brantare, desto högre fart. Ju högre fart, desto mer adrenalin.
Det är bara jag och den vita snön. Allt annat slutar existera. Jag är inte rädd. Känner mig levande och behöver inte ens tänka på hur jag rör mig; rörelserna sitter i benmärjen. Kontroll.
Jag minns knappt mitt liv i Göteborg och att det finns ett annat liv som också är mitt. Det spelar ingen roll just nu.
Bara nu spelar roll.
Bara nu.
Jag har ett svagt minne av att jag en gång i tiden var rädd för de svarta backarna. Det har jag inte längre.
Ju brantare desto bättre. Ju brantare, desto högre fart. Ju högre fart, desto mer adrenalin.
Det är bara jag och den vita snön. Allt annat slutar existera. Jag är inte rädd. Känner mig levande och behöver inte ens tänka på hur jag rör mig; rörelserna sitter i benmärjen. Kontroll.
Jag minns knappt mitt liv i Göteborg och att det finns ett annat liv som också är mitt. Det spelar ingen roll just nu.
Bara nu spelar roll.
Bara nu.
Kommentarer
Trackback
