Ärlighet, undanhållande av fakta och vita lögner
Den senaste veckan har det hänt saker som fått mig att fundera på det där med att vara ärlig. Jag vet att då jag pratar relationer (framförallt förhållanden) står ärlighet överst på min lista. Ärlighet är viktigt!
Men denna veckan har jag insett att det finns flera olika typer av ärlighet och att det inte alltid är så lätt att veta var gränserna går för vad som är ärlighet och vad som är lögn.
Till och börja med har jag har insett att man kan vara för ärlig. Låt oss kalla det "brutal ärlighet". Då man är brutalt ärlig säger man saker utan att tänka sig för det minsta om den andra personen i fråga skulle kunna ta illa upp eller på annat sätt reagera stark. En del personer har detta drag som en del av deras personlighet, de flesta är inte ens medvetna om det.
Den brutala ärligheten kan till och med ta steget längre då det blir "elak ärlighet". Nyttjar man elak ärlighet säger man saker som man själv uppfattar som sanningar och som man VET den andra personen i fråga tar illa upp av. Helt onödigt enligt mig!
Sedan har jag också funderat på om det där då man inte ljuger, men inte berättar hela sanningen. Jag kan absolut säga att jag berättar olika mycket för folk i min omgivning; vänner, familj, släktingar. Man väljer alltid det som man vet att den andra personen skulle uppskatta mer; de sanningar som man vet kommer att spela roll för den andra. Men hur mycket är det okej att hålla undan? Självklart beror detta på vilken relation man har till personen i fråga. I en kärleksrelation måste man vara lite mer ärlig gentemot den andra, även då det kommer till sanningar som den andra partnern inte kommer att uppskatta.
Vad vill jag då säga om det hela...? Jag tror min slutsats är att ärlighet är viktigt, viktigast till och med. Men man ska bruka ärlighet med ansvar. Och tänka på att man är mest ärlig gentemot de personer som betyder mest. För är man inte ärlig mot de man verkligen håller kär kommer det slå tillbaka mot en förr eller senare.
Men denna veckan har jag insett att det finns flera olika typer av ärlighet och att det inte alltid är så lätt att veta var gränserna går för vad som är ärlighet och vad som är lögn.
Till och börja med har jag har insett att man kan vara för ärlig. Låt oss kalla det "brutal ärlighet". Då man är brutalt ärlig säger man saker utan att tänka sig för det minsta om den andra personen i fråga skulle kunna ta illa upp eller på annat sätt reagera stark. En del personer har detta drag som en del av deras personlighet, de flesta är inte ens medvetna om det.
Den brutala ärligheten kan till och med ta steget längre då det blir "elak ärlighet". Nyttjar man elak ärlighet säger man saker som man själv uppfattar som sanningar och som man VET den andra personen i fråga tar illa upp av. Helt onödigt enligt mig!
Sedan har jag också funderat på om det där då man inte ljuger, men inte berättar hela sanningen. Jag kan absolut säga att jag berättar olika mycket för folk i min omgivning; vänner, familj, släktingar. Man väljer alltid det som man vet att den andra personen skulle uppskatta mer; de sanningar som man vet kommer att spela roll för den andra. Men hur mycket är det okej att hålla undan? Självklart beror detta på vilken relation man har till personen i fråga. I en kärleksrelation måste man vara lite mer ärlig gentemot den andra, även då det kommer till sanningar som den andra partnern inte kommer att uppskatta.
Vad vill jag då säga om det hela...? Jag tror min slutsats är att ärlighet är viktigt, viktigast till och med. Men man ska bruka ärlighet med ansvar. Och tänka på att man är mest ärlig gentemot de personer som betyder mest. För är man inte ärlig mot de man verkligen håller kär kommer det slå tillbaka mot en förr eller senare.
Kommentarer
Trackback
