charmkvark

Jag satt på Fröken Ohlsson och pluggade från tre till sju. Kände mig väldigt duktig och effektiv! Vid klockan sex satte sig två killar vid bordet bredvid. Jag förstod direkt att de var ett par och ett en av dem hade begärt att de skulle ta en paus och den andre var förvirrad.

Självklart tjuvslyssande jag (väldigt diskret ska tilläggas) och jag var tvungen att nagla mig fast i soffan för att inte resa mig upp och krama om dem.

- Jag vet hur det känns.
Ville jag säga.
- Jag vet att det känns och jag lovar; det går över.

Men då de lämnat bordet och jag pluggat klart kunde jag inte låta bli att fundera...

Det går över, jag vet det alltför väl. Men tar sig igenom svåra perioder i en relation; antingen tillsammans, eller genom att gå skiljda vägar. Världen går inte under.

Men finns det en maxgräns för hur många gånger man kan få sitt hjärta krossat? Hur många gånger kan ett självförtroende plockas isär och sättas ihop igen utan att det ger betydande men?

Kan man gråta för mycket tårar?

Magnus sa någon gång att han var förvånad över att jag inte var mer trasig.

Jag brukar säga att erfarenheterna gjort mig starkare och mer säker på mig själv; men just nu känner jag mig skräckslagen inför tanken på ett nytt förhållande. Att börja om, förklara allt jobbigt på nytt och sedan hoppas att det finns något som liknar trygghet.

Tänk om jag låter en fin chans gå mig förbi bara för att jag inte vågar satsa?

Tänk om jag gör det i detta nu?