charmkvark

I helgen har jag verit hemma hos mina föräldrar. Det var underbart. Kändes som jag höll på att tappa bort mig själv i Göteborg. Så det var skönt att komma hem lite... Redan då jag steg av bussen och kände den kyliga luften i mina lungor blev jag lugnare. Luften luktar annorlunda i Småland; småstad, höstlöv, våt jord och östersjövatten. Annorlunda. Mer!

Lugnet fanns i Småland. Energin fanns i böckerna. Jag har upptäckte Stephenie Meyer. Ja, jag har fallit i Twilight-fällan. Patetiskt? Det skiter jag i! Hon är inte en briljant författare... inte då det kommer till hennes skriftspråk... Men det är något med hennes berättande som jag inte kan sluta att förundras över. Jag kan inte låta kärlekshistorien mellan Bella och Edward bero. Jag KAN inte! Den är så....ärlig. De är fåniga tonåringar som överreagerar för minsta lilla (ja, om man bortser från alla vampyrer och varulvar). Bella gör vardagssaker som laga mat åt sin pappa och plugga inför tentor, och det gör att det blir intressant. Jag kan identifiera mig med henne. Jag kan tro på kärleken mellan henne och Edward, inte trots, utan även fast han är en vampyr.

Jag har fått frågan förut varför jag själv skriver. Jag har massa svar... Men ju mer jag tänkt på det senaste tiden har jag kommit på att jag under min livstid vill skriva en ritkigt bra kärlekshistoria. En Romio och Julia i mordern tappning... jag vet redan vad den ska handla om... Det har jag vetat i två års tid... Men det var länge sedan jag läste om denna typ av kärlek... Det är som den inte existerar i vår tid. Jag vill tro att den gör det (ja, utan alla övernaturliga delar självklart). Men jag måste tro på det. Kärlek kan få en att tappa andan. Att kärlek kan få en att börja gråta bara av synen av sin älskade... Jag måste tro!

Jag vet att jag kanske lever bland molnen... Men det är tjusningen också. Kärlek är inte jordnära; den ska prakiseras uppe i det blå!

PS. Emil Jensen är underbar... DS.