charmkvark

Igår eftermiddag vid halv fem tog det slut. Två år och drygt fyra månader... Många händelser och många drömmar. Och så är det bara slut. Eller som Magnus vill se det: Det är en ny början.

Och nu kommer jag säga något konstigt. Det var det finaste avslut jag haft i hela mitt liv. Vi var så överens. Ibland räcker det inte med att man älskar varandra... Men jag kan inte säga att det är lätt... Magnus var stilig, så förstående och ödmjuk... Jag tror aldrig han har varit så mycket man tidigare...

Han vägrade gå härifrån innan jag hade ringt till Mia och Jenny och kollat om jag kunde komma upp till dem. Han följde mig nästan till deras dörr också. Han kommer göra någon flicka som är tv-spelsgalen väldigt, väldigt lycklig... Just nu är det mest jobbigt att jag inte är hon. Men det är jag inte.

Vi kommer att ta oss igenom detta. Vi kommer kunna vara vänner framöver. Fantastiska vänner! Inte just nu, men framöver...

Det är konstigt att jag inte kan höra av mig till Magnus om hur jag mår just nu. Det är ju han som varit min person i över två år; min närmaste person! Och nu...nu är han inte det längre. Det blir en sådan konstig tomhet.

Jag önskar jag kunde hoppa två månader framåt i tidern...då smärtan inte kommer vara lika påtaglig. Jag får gömma mig under jobb och skola tills dess... Och försöka hitta tillbaka till alla vänner...

Life's a bitch.