Är det tänkt att jag ska vara okej nu...?
Mina vänner har varit helt underbara den här veckan! Jag hade glömt att de kan vara så fantastiska. Ibland kändes det nästan som de satt barnvakt åt mig och bytte av varandra...men det var helt okej...
Men nu har sms:en från mina vänner blir allt färre. Igår fick jag inte ett enda... Och ikväll är första kvällen då jag inte har några planer... Det skrämmer mig lite... Tanken på helgen gör att jag får ont i magen.
Eller ja... jag har världens mensvärk, så det är kanske därifrån magontet kommer. Det är märkligt hur en fysisk smärta kan kännas helande för en psysik smärta. Jag har skaffat mig ett nytt stickprojekt för att ta mig igenom det hela.
Jag har funderat på hur man gör med alla minnen. Magnus finns överallt i mitt liv... Det står fortfarande två tandborstar i muggen på toaletten. Jag har fortfarande på mig halsbandet jag fick av honom. Teckningen av oss båda hänger fortafarnde över min säng. Och varje morgon då jag ska klä mig inför dagen blir jag alldles ställd. Alla kläder jag införskaffat de senaste två åren har jag köpt då han varit med som smakråd eller köpt med honom i åtanke... och en hel del har han köpt. Precis som jag har svårt att bära öronhängen just nu.
(Är lite orolig för min hemtena som fortfarande inte är klar. Och alla dessa jäkla närsaltsnalyser!)
Jag har bunkrat upp med massa mat i frysen. Jag ska börja träna nästa vecka igen... och har stämt träff med Mikael, min coach, för att jag ska kunna ta tag i mitt skrivande igen. Gå vidare, gå vidare, gå vidare...
Och det enda jag egentligen funderar över...HELA TIDEN. Är om Magnus är okej...
Men nu har sms:en från mina vänner blir allt färre. Igår fick jag inte ett enda... Och ikväll är första kvällen då jag inte har några planer... Det skrämmer mig lite... Tanken på helgen gör att jag får ont i magen.
Eller ja... jag har världens mensvärk, så det är kanske därifrån magontet kommer. Det är märkligt hur en fysisk smärta kan kännas helande för en psysik smärta. Jag har skaffat mig ett nytt stickprojekt för att ta mig igenom det hela.
Jag har funderat på hur man gör med alla minnen. Magnus finns överallt i mitt liv... Det står fortfarande två tandborstar i muggen på toaletten. Jag har fortfarande på mig halsbandet jag fick av honom. Teckningen av oss båda hänger fortafarnde över min säng. Och varje morgon då jag ska klä mig inför dagen blir jag alldles ställd. Alla kläder jag införskaffat de senaste två åren har jag köpt då han varit med som smakråd eller köpt med honom i åtanke... och en hel del har han köpt. Precis som jag har svårt att bära öronhängen just nu.
(Är lite orolig för min hemtena som fortfarande inte är klar. Och alla dessa jäkla närsaltsnalyser!)
Jag har bunkrat upp med massa mat i frysen. Jag ska börja träna nästa vecka igen... och har stämt träff med Mikael, min coach, för att jag ska kunna ta tag i mitt skrivande igen. Gå vidare, gå vidare, gå vidare...
Och det enda jag egentligen funderar över...HELA TIDEN. Är om Magnus är okej...
Kommentarer
Postat av: Emelie
Hej Nina,
Uppbrott suger, för att ta det på ren svenska, och det är inte lätt. Och ont som fasen gör det, och den andra personen är fortfarande en stor del av ens liv och ens hjärta. Och det är bara att acceptera att det är så, och låta det göra ont och vara jobbigt. Det blir bättre sen, jag lovar!
Och mitt råd är att låta minnena finnas kvar tills det känns rätt att ta bort dom och sluta använda dom.
Kämpa på, nånstans där borta om ett tag så finns ljuset där det känns bättre.
Många kramar från O-väsen.
Trackback
