K-brunnarna förföljer mig...

En dag i taget. Inte framåt just nu. Jag har ingen riktning mer än att överleva. Och det går. Jag stickar i terapeftiskt syfte.

Mina vänner finns där. VERKLIGEN! Att Svenne står ut med att jag ringer och bölar... Det tackar jag för!

Och ikväll var "gänget" här. Vi lagade indisk mat och såg på "Förtrollad". Så just nu mår jag okej. Jag är inte rädd för att sova själv inatt. Jag kommer överleva. För att det var rätt beslut.

Konstigt att något kan vara så rätt, men så jobbigt på samma gång. Att man kan bära en sådan stor saknad. Mormor ringde ikväll och ville veta hur det var med mig... Det har inte ens min mamma frågat mig...

Det är tur att man har vänner... Och kakor. Även om de tar slut. Kakorna alltså.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0