Nostalgi, syskonrivalitet och könsskillnader
1) Jag var på Öland i lördags på 25-årsfest hos en gamal barndomskompis. Trots att vi inte hade träffats på flera år, pratade vi på som om det var förra veckan. (Det första hon frågade mig var hur det gick med min bok... Jag kunde inte låta bli att skratta hur rätt hon har haft om mig)
Vi åt tacos och godisbuffé, drack färgglad bål och gungade i takt till Macarena. Minnen och tankar ifrån förr flödade! Sedan upptäckte jag och min lillasyster vår väns filmhylla. Där rymdes ALLA de barnfilmer vi hade tittat på hemma hos vår dagmamma för något som känns som en evighet sedan. Det var så mycket nostalgi i luften att jag kände mig berusad.
Då stannade jag upp och började tänka. Jag tycker inte själv att jag hade en jättebra uppväxt, men ändå så kan jag bli galet glad över saker som påminner om min barndom. De gjorde bättre barnfilmer då och alla de balader man dansade tryckare till på högstadiet kan fortfarande få fjärillar att kittla mig i magen. Hur kommer det sig att man både kan älska och hata en tid? Eller är det så att jag har hatat denna tid så mycket i mitt liv, att det är dags att se de bitar som faktiskt stod ut som vackra och bra? Märkligt är det...
2) På den här festen var det bara jag och min syrra som var från vår väns barndom. Och på ett sätt var det underbart! Och på ett sätt var det jobbigt... För om jag är med min syster i ett sammanhang (vilket som) är det alltid hon som snor showen. Det är alltid hon som hamnar i centrum och får allas uppmärksamhet. Hon är den som är sötast av oss, har felfri hy och vältränad kropp. Hon säger alltid vad hon tycker och tänker och uppfattas som fräck, men cool. När vi var yngre var jag en tönt och en nobody och hade inget att komma med...men nu är jag någon och blir ändå undanskuffad i hennes närhet. Och det är inte så att hon gör det hela med flit. Det är sån hon är.
Det komiska är att jag hjälper till! Jag skryter om det faktum att hon är bonde och vunnit EM i kostaling. För att jag älskar henne och för att jag verkligen är stolt! Hon är den person jag önskar att jag var... Det enda jag har till min fördel är at jag alltid kommer att vara äldst och tack vare mitt läshuvud tjäna mer pengar än henne...
3) Igår åt jag lunch med mormor och hennes sambo och pratade om min pojkvän. Jag berättade att då jag inte är hos honom äter han mackor till middag. Min mormor såg helt bestört ut! Jag skrattade åt hennes reaktion och tyckte att hon skulle vakna.
- De flesta karlar äter inte ordentlig middag om deras flickvänner eller fruar inte är hemma.
Mormor skulle till att protestera då jag vände mig till hennes sambo:
- Skulle du äta mackor om mormor var borta?
Han skrattade och nickade instämmande mot mig.
Mormor blev tyst och jag fortsatte:
- De flesta männen idag skulle inte laga mat om deras respektive är borta en kväll. De skulle äta mackor. Så är det med min pappa, min pojkvän, min syrras pojkvän och uppenbarligen din sambo.
Senare på kvällen berättade jag detta för mamma, som också skulle försvara karlarna och jag nickade:
- Ja, det stämmer inte på alla, det kan jag hålla med om. Men de är i majoritet!
Visst är det konstigt...? I vårt samhälle som ska vara så jämställt och lika fördelat så finns det fortfarande skillnader mellan könen och jag har sett dem mycket tydligare det senaste halvåret. Och egentligen är det inte karlarnas fel, utan jag tror det handlar om uppväxt och hur samhället ser ut. Vi kvinnor UPPFOSTRAST till att tänka på att det alltid finns mat hemma och att det blir lagad middag på kvällen. Men av männen krävs det inte at de ska behöva tänka på maten. Det gör ju kvinnorna så bra själva. Och kvinnorna tänker inte bara på¨sig själva, utan också på att de någon gång kommer att ha barn att föda. Lagad varm mat. Men innebär detta också att männens något lata beteenden är något som vi bara får leva med, eller är det något som går att arbeta bort? Och VEM är det som ska arbeta bort det?
ELLER så är det så att VISSA män tycker att mackor ett av världens bästa måltider, alla kategorier.
Jag skulle ta kaffe och mackor framför fancy-pantsy-kött med rödvinssås vilken dag som helst.
I mitt hem är det jag, mannen, som står för inhandling av mat och även tillagning av densamma. Vid de tillfällen då jag av någon anledning inte är hemma så äter min sambo, kvinnan, smörgås (eller om det finns en matlåda tar hon det).
Det kan mycket väl vara en fråga om vilken roll man har i förhållandet. Dock knyts beteendet av tradition till ett förutbestämt kön men jag anser det handlar om ett androgynt beteendemönster.
Du frågar även VEM som bär ansvaret för att eventuellt arbeta bort detta beteende, om det ens går. Fundera ett tag på om du verkligen vill att han slutar med det. Känns det inte ganska tryggt att du tillför något i hans liv? Att utan dig klarar han inte ens att laga sin egen mat? Jag blir ganska varm inombords när jag tänker att min sambo mår bättre när jag lagar mat åt henne. Lite egotripp sådär.
Varför älska någon TROTS deras brister när man kan älska dem FÖR deras brister?
