charmkvark

Idag tänkte jag vi skulle diskutera två saker: distansförhållanden och dofter.

Jag var hemma hos min Herre David nu ikväll och  kikade på hans lägenhet och gosade med hans katter. Över sockrade bullar (inte sockerbitar) diskuterade vi livet. David har en ny flickvän från Tyskland och är kär upp över öronen. Hon verkar söt.

I bussen på vägen hem kom jag att fundera över distansförhållanden (vet inte om dt berodde på samtalet eller att jag återigen fann mig att tycka om att åka buss). Jag är helt övertygad om att om man ska få ett förhållande att funka måste man kunna klara av en viss distans ibland, framförallt då man är så ung som mig. Och jag har, trots misslyckade distansförhållanden, ingen tanke på att distansen skulle kunna vara ett problem i ett förhållane. Eller jo, i två lägen är det krångligt. Och det är om:
1) man precis träffats och ens respektive åker iväg långt bort under låt säga ett år eller
2) den man är tillsammans med bor väldigt, väldigt långt bort (och då snackar jag typ Kina) och inte har några som helst planer på att flytta på sig inom en snar framtid.
DÅ kan jag se problem i det hela.

Missförstå mig rätt; det är väl klart att ingen väljer ett distansförhållande framför att få ha den man är kär i nära, men jag tror ofta att distans kan vara nyttigt.

Distansen kan få en att längta och sakna. Dessutom är jag av full övertyglese att telefonsamtal, mail eller brev är alltför sällan inslag i våran nu så stressande vardag.

Ni som varit med tidigare, ni minns kanske hur hjärtat bultade lite mer än vanligt då ni stod och väntar på perrongen. Hur klockans sekundvisare hade gått på kafferast och inte hade en tanke på att skynda därifrån. Hur tåget såg ut att köra baklänges då du väl fått syn på det. De svettiga händerna, suset i öronen. Oron över att du kanske trots allt valde fel kläder.

Glädjetjutet i magen då era ögon möts i folkvimlet. Sprang du då?
Det gjorde jag.

Och tänk alla sätt du kan överraska på! Jag har själv skickat både skivor med mina favortisånger och paket med favoritgodis och en rolig penna som kunde lysa i mörkret. Och själv har jag fått blommor från andra sidan Sverige. Det hade jag inte väntat mig då jag vaknade upp den morgonen.

För att inte tala om alla dikterna. Finns det något mer romantiskt och ärligt? Dikterna är nog min favoritpart...

Så från distansförhållanden slänger vi oss raskt över till dofter!

Eftersom min kära mor är känslig för dofter har jag lämnat både min parfym, mitt hårspray och min duschkräm hemma i Götet. Men icke; självklart skulle jag lukta för starkt ändå. Som en knarkhund känner hon doften när hon kliver innanför dörren... Av min handcreme; samma handcreme som jag använt sedan jag kom hit i fredags och då flera gånger om dagen. Och då ska nämnas att jag hade smörjt in händerna en timme innan och mina händer hade knappt ett spår av den mjuka doften kvar, men det lilla spåert kände hon. Så nu är även min handcreme förbjuden så länge jag är hemma...

Och detta fick mig osökt att tänka på hur jag kan falla för hur killar doftar. Jag kan inte låta bli att dra in ett djupt andetag då jag kramar om någon (kille eller tjej) och sorterar sedan in deras dofter i små minnes-fack. Där finns det väldigt tydliga minnen av hur mormor och farmor doftar.. Eller Jossan... Eller Andreas; min första pojkvän. (han använder by the way fortfarande samma parfym nu som då han gick i åttan). Det fanns till och med en period då jag inte kände mig lika dragen till Magnus. Efter ett tag insåg jag att han hade bytt parfym och mysteriet var löst!

Luktsinnet har pga avsaknaden av starka lukter under min uppväxt skapat en drog för mig. Jag förknippar lukter med människor och med känslor. Trygghet och otrygghet.

Ibland tror jag att ajg varit väldigt blåögd då jag var yngre, ja då jag alltid lyckades välja fel killar. Men kankse ska det snarare jämföras med att jag blev drogad och inte var vid mina sinnens fulla bruk?

Ni luktar ju trots allt så jäkla gott!