charmkvark

Jag är mitt uppe i tentaplugg. Tentan skrivs på fredag och jag har knappt fattat nåt av den här kursen... I torsdags åkte jag hem till pojken och pluggade där (väldigt effektivt) i dagarna två.

Men då han kom hem från jobbet på lördagen hade han tråkiga nyheter. De tråkigaste nyheter. Natten mellan fredag och lördag misste en vän till honom livet. Och denna lilla tös (ja, 21 år känns plötsligt så litet) kände jag inte. Jag hade bara träffat henne en gång...men jag har HÖRT så mycket om henne... hört värmen i rösten då han pratat om henne.... Och det gjorde så ont inombords. Jag ville se honom smila upp och säga att han skämtade. Att det inte alls hade hänt. Men det gjorde han inte. Så jag nöp min hundra gånger i armen när han inte såg på. Känslan av att just ha blivit grundlurad var påtaglig.

Jag grät. JAG grät. Jag kände ju inte ens flickstackarn. Och pojken var lessen utan att gråta och det gjorde mig frustrerad och nästan arg. Hur tröstar man den man älskar mest, när han inte fäller tårar?

Så hela veckan då mitt huvud borde ha varit fylld av DNA-kedjor och hemoglobinstrukturer har jag bara tänkt på honom. Och henne. Och honom...och henne... Jag har varit så rädd att hans tårar skulle komma när jag inte var där.

Jag fick dunka in i huvudet att det är såhär. Man sörjer olika. Jag gråter, hejdlöst och utan slut. Han gör det inte. Och jag vill inte, men måste sätta punkt här. Visst saker måste man bara acceptera.

Vissa gråter, andra gör det inte.
Vissa dör för tidigt, andra gör det inte.