charmkvark

Jag trodde att jag skulle få en riktigt lugn och skön helg. En helg att varva ner och bara umgås med min karl....

Men helgen blev mer upplanerad än någon av oss hade tänkt...

Och den tid vi fick vara ifred var jag bara ledsen/sur/irriterad/arg/bitter...

Jag tappade saker, glömde saker, lyssnade inte, snäste (om jag nu pratade) och började gråta för minsta lilla. Att se mig själv bete mig som en treåring gjorde ont...

Tur att jag har en karl som är förstående och kan stryka mig över ryggen och lugnande säga att detta bara är tillfälligt....

Men jag kan inte låta bli att vara rädd. "Tillfälligt" för mig då det var som värst för ett par år sedan varade i över ett halvår... Står han ut så länge? Gör jag?

Så, jag har nu bestämt mig för att ta tag i problemet...och göra det som ajg så sällan gör annars (trots att jag säger att jag ska göra det lite då och då): prioritera mig själv!

Så får vi se hur bra det går...