Aldrig mera Beachgasque!

Det var för jobbig. Det var ALLDELES för jobbig. Och då jag på söndagen (efter att varit uppe i över ett dygn) fick ett sms från pojken där det stod att han skulle till en vän den tiden som jag hade tänkt dyka upp hos honom, då bröt jag ihop. Det har jag inte gjort sedan Christoffer gick bort... Jag gick undan, satte mig i ett hörn och började gråta och hyperventilera. Jag tänkte att "Jag kan lika gärna dö på en gång, så jag slipper må dåligt någon mer gång i mitt liv".

Det krävdes att Gustav höll om mig i en kvart för att jag skulle lugna ner mig. Tur jag har honom att se efter mig ibland. Tack, vännen!

Men nu är helgen över. Och Magnus har åtgärdat sitt lilla klavertramp flera gånger om. Han säger at hans ka bota mina stressymtom denna veckan, då jag mer eller mindre bor hos honom... Jag tror tyvärr att det kommer ta längre tid än så...

Och att min mor har bestämt sig för att säga uppkontakten med mig gör inte att saker känns bättre direkt...

Det är tur jag har Magnus. Han är trots allt en väldigt fast och lugn punkt i mitt liv. Love ya, darling!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0