Sjukhus-panik

Japp. Vi var ute med båten igår och tog vatten- och planktonprover. Kändes som jag var tillbaka på SKB och satt med Carro i askeladden och blaskade med vatten. Plötsligt kände jag hur jag fick ont i mitt högra bröst. Vid varje inandning högg det till lite. Ibland bara som ett litet, litet hugg...och ibland vek jag mig nästan dubbel. Jag kände hur paniken slog ner mig till marken och blodet försvann från mina händer. Det killade i kroppen, jag blev torr i munnen och yrseln tilltog. Jag satte mig på huk med huvudet mellan knäna och hoppades på att blodet skulle återvända till huvudet.

Inte svimma nu. Inte svimma.

Läraren vände båten och väl inne på kajen fick jag lägga mig på bryggan i solskenet. Snart var jag varm igen och det hade slutat att göra ont i bröstet. Så jag begav mig upp till kurslabb, med Love som min personliga body guard. Halvvägs upp i trappan högg det till igen... Jag tog mig bort till kurslabb där jag pratade med några klasskomisar.

-Ska vi ringa efter ambulasen?
- Näe, jag vet inte...
- Men hur är det nu då?
- Huggen har kommit tillbaka...


Martin tog min puls och frågade och frågade... och sedan kom hugget som fick mig att vika dubbel och det var som alla handlade på en och samma gång. Kajsa hämtades och jag blev baxad in på en lärares rum där de ringde akuten och sedan en ambulans. Love höll min ena hand och Kajsa min andra. Oscar hämtade mina grejer och Malin fixade mackor.

Vem hade någonsin varit så förutseende att tänka att mackor kunde vara bra att ha med (?) Tack Malin!


Hela rummet var överfullt med oroliga marinare som peppade mig inför det kommande sjukhusbesöket och försökte att prata mig ur min sprutskräck.

Sedan kom ambulanspersonalen och vi åkte med ilfart till Uddevalla sjukhus. Inga sirener dock, men fort gick det. Väl där tog de blodprover, EKG, tryckte och klämde och gjorde till och med en lungröntgen. Efter fyra timmar kom beskedet:
Du är fullt frisk.
Jaha...?
Du har troligtvis sträckt en muskel. Här får du ett recept med smärtstillande tabletter. Ha ett bra liv!
Lite snopen, men ändå lättad lämnade jag sjukhuset tillsammans med Kajsa.

Vi lallade runt i Uddevalla medan vi väntade på hennes mamma som skulle hämta oss och skjutsa tillbaka oss till Kristineberg. Det var så skönt att vara tillbaka. Så skönt att bli omfamnad och så skönt att bli bemött av all den värmen. Det är en bra klass jag går i. Puss på er!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0