charmkvark

Jag vet inte vad det är som händer i mig så fort jag kommer innanför den småländska gränsen. Det är något annorlunda i lufen...Eller är det ljuset som är ljusare? Tankarna är hur som helst klarare och mitt väsen finner sådan trygghet i denna värld av lingonris och havsstänk.

Att sitta på bussen från Växjö och hälsa på solen. Som om det var en annan sol, än den som vanligtvis lyser på mig i Göteborg. Och då man kliver av i Oskarshamn och drar in förtsa andetaget. Det är så lätt att andas här. Luften smakar så ljuvligt.

Och vattnet. Ja, jag vet, jag bor i en kuststad i annat fall. Men det gör stor skillnad om det tar fem muniter att ta sig till vattenet eller 40. Om man kan gå eller måste åka buss och sedan byta till spårvagn. Om det är öst-eller västkusten.

Man pratar ibland om vad det är man deffinerar som hem. Och oftast blir svaret att det är där man bor; där man sover, äter och lever just nu. Ja...det är också ett hem. Det är konstigt att inse att Göteborg är mitt hem....men rikigt hemma känner jag mig ändå mest i Småland. Bland klippor, villahus, brandomsminnen och tyyyystnaden... Att bara höra skogens synfoni...

Det är kärlek.